Innerst inne är vi bara skelett;
Intetsägande kranium med imiterade leenden,
Skräckinjagande ihåliga, med ögonhålor som inget ser,
Utöver våra ekande egon.
Sådär andefattigt mekaniska, som om vi var designade,
Efter budget.

Utanpå skallen ligger våra ansikten animerade,
I mjuk elastisk lera.
Röda läppar, rosiga kinder, möter tindrande ögon,
Stöpta som för att locka till sig, lura och övertyga,
De andra skeletten.

Genom formgjutna strängar artikuleras,
toner till ord,
Kommunikatörer i grupp med ett smekande språk att klia varandras ryggar med.
Där vi sedan länge glömt instruktionerna till ritningen,
Och skeletten glömt att lyssna till det riktiga ljudet,
Av klapprande tänder, mot tänder.

Och på första sidan i manualen står det;
Innerst inne är vi bara skelett.