Du gav nog inga rosor men annat kände jag
Du bar en roll med tyngd det rum som borde lätta
En plats jag trodde var den vida vindans ro
var aldrig vad som tänktes var dit vi skulle ro
Så skönjades den änden där horisonten tar
o aldrig mer blev träet riktat till vår vila
Istället sved det skrap som öppnad gulnad gav
Nej aldrig slutar vattning och sorg och säd att gro
Vi hamnar ändå där vi önskade vi var
Den längtan som består i varje högtids sång
den blir för alltid envist fast med präglan kvar