I soluppgångens vagga,
fyller du mig med lycka,
försöker viska i ditt öra,
att jag tror på ditt ord,
och allt som är du,
vill bli din prickiga korv,
fast vit och svart,
som håller kompasskronan hårt,
när livet körs i kvav,
och drar i dina trådar,
där jag lovar att stanna,
tager jag dina händer,
innan jag faller...