Efter en tid blev jag tvungen natt landa. Det kändes lätt i början men när hjulen nuddade landningsbanan slöts jag under jorden. Jag ville skydda mig från folk, folk som kommit för nära, jag ville bli min egen igen, så som jag var när jag var hans.

I natt var han i mina drömmar. Han sprang. Jag vaknade och det var sant. Jag svalde grus i sömnen.

Min kropp gör ont, min bröstkorg äter mig. Jag har aldrig velat dö som jag vill nu säger jag, men alla vet att det inte är sant. Och när jag mörknar på kafeer och på hennes golv och i deras vardagsrum så finns det folk där, redo att försöka. hjälpa. Fast alla vet att det inte går.

Kanske kommer tiden hjälpa. Det känns inte som det. Jag är så jävla klar med ångest vid det här laget att det känns löjligt. Been here, done this, done with this. Jag vill hångla med män och förlora mig i min kropp, inte vara ett ok under den.

*

Söker tidlösheten. Dricker kaffe med havremjölk. Skäms när jag pratar om honom, hör hur skivan redan börjat repa upp sig och orden redan är sagda. Söker eldsjälar, skogsbränder, folk som lever ut sina andetag och hoppar bungyjump för att de dyrkar tyngdlöshet. Jag är så djupt ankrad i mig själv att jag inte orkar andas längre.

Jag vill skapa på stor duk. Redigera bilder tills de bara är brus. Spotta ord på papper och sudda bort alla konsonanter, allt som inte bär mig. Jag kanske är full när jag skriver det här. Jag kanske är död. Jag kanske kommer dö, snart, idag.

Jag lever kvar fast jag vill dö. Jag är i dåtiden, har flyttat in med husvagn där. Sitter och tittar in på ett liv som var en chimär. Tänker att jag hellre varit där ändå, än här.

*

När ska jag slockna. När ska ångesten ta över och låta mig sova, i veckor. I månader. I år. Tills tiden går bakåt och jag är hemma igen, hemma hos honom. Boende på hans bröstkorg, näsan i hans hår, mitt i en omedveten medvetenhet om att vi leker med lånad tid.

Jag sa det så många gånger. Självutlösande profetior? Kanske var det mina trollformler som dödade oss. Eller kanske var det det faktum att han var sjuk. Psykiskt illaluktande. Okänslig för andras hysteriska känslighet. Kanske förtjänade jag det, men antagligen inte.
Nu jobbar jag för att bygga upp ett liv i verkligheten.

Men sover över i ett luftslott.