Jag växte upp i en mindre ort i Sörmland. I min grundskola tillämpades äldre pedagogik och dit sökte sig även vissa lärare som hade ett alldeles eget sätt att se på sin roll och sina befogenheter. I min skola blev jag utsatt för mobbning under en kort period.

Så här var det:

Jag tillhörde en tidningsredaktion under en lägervecka i 9:an. Alla åkte iväg på uppdrag varje dag, men vissa dagar var redaktionen kvar för att skriva artiklar om de utflykter vi själva hade deltagit i. Så den här dagen satt vi i det gamla godsets trädgård på nötta parkbänkar. Vi diskuterade morgondagens tidnings innehåll, där huvuddelen egentligen var en massa meningslösa reportage från Sörmlands olika trista arbetsplatser, toppat av den botaniska utflykten och ”vi-besöker-asfaltsläggarna-reportaget”.
Det var försommar i luften och där satt vi som utgjorde redaktionen, Hasse, Bengt, Jonas, Elisabeth och jag. Jag tyckte Jonas var skitsnygg med sitt långa hår och ring i örat, och dessutom hade han en speciell dialekt eftersom han kom från Dalarna, något som bara ökade mitt intresse för honom. Själv var jag en brådmogen 16-åring, som redan fått en väl utvecklad kropp med bröst och svängande höfter. Därtill stora mörka ögon och redan då en lång svart hårman att slänga förföriskt med. Den våren hade jag även gett upp både basketen och gymnastiken till förmån för partykvällar, killar och öl, så jag företedde alltså alla de tecken man vanligtvis kan ha vid inträde i den yngre vuxenåldern.

Det var strikt uppdelning mellan oss i boendet. Herrgården bestod av en huvudbyggnad samt två flyglar där vi bodde, en för tjejerna och en för killarna. Med på resan var kanske en tio lärare. Den jag minns mest och med avsmak är Olle G, en välkänd sadist som regerade som om skolan var en engelsk internatskola på sextiotalet. Han beordrade skolpojkar att hålla upp dörrar, nästan att bocka inför honom och han kunde närsomhelst slå nyckelknippan i huvudet eller lugga den pojke som gjorde något han inte gillade. Han var kort, tjock, var en förgrämd ungkarl på kanske 50 år och hade de svartaste små elaka ögon jag någonsin har sett. Jag kan drömma om honom än idag, och fyllas av obehag, trots att femton år har gått sedan jag hade honom som lärare. I alla fall, de flesta var skiträdda för honom.

Men nu var det mitten av maj och slutet av grundskoletiden redan i sikte. Vi pratade färdigt om artiklarna, och gick var och en till sitt för att skriva färdigt. Nästan alla i alla fall. Kvar på gården blev Jonas och jag. Det sprakade lite i kontakten mellan oss, och vi ville inte riktigt skiljas åt så snart efter mötet. Någon av oss, minns inte vem, föreslog att jag skulle få komma med in till killarnas flygel för att se hur de hade det nu när alla var på aktivitet. Så vi smög in trots att vi var båda medvetna om att vi gjorde något man inte fick. Längst ner i korridoren låg Jonas rum, ett litet rum med två våningssängar i. Jag tittade mig omkring bara medan jag satte mig på hans säng. Det såg ut som en inredning värdig någon militärförläggning. Jonas stod lutad mot byrån mittemot och vänd mot mig. Han var så supersnygg att jag kände mig andfådd. Vi småpratade bara, två oskyldiga 16-åringar som möjligen smekte varandra med ögon, medan munnarna pratade på om vad vi skulle göra under sommaren innan gymnasiet började. Vi stal oss den stunden, och det var vackert och oskyldigt.

Plötsligt hördes ett militant klampande i korridoren utanför. Jag minns att hjärtat frös till is, och Jonas och jag bara stirrade på varandra. VI insåg att vi inte hade någonstans att ta vägen. Dörren rycktes upp med en häftig rörelse och jag såg en gestalt torna upp sig i dörröppningen. Olle G stirrade hånfullt mot oss, med översittarsyn och hat, och sade med spelat förvånad min "jaha, och vad ska nu det här betyda? Följ med här nu, genast båda två". Han knuffade ut oss ur rummet och föste oss framför sig som någon slags boskap, och jag kände gråten bränna i min strupe under vår korta Golgatavandring. Väl ute i trädgården fick vi höra att det här skulle få ”efterräkningar och tas upp i lärarkollegiet för att bestämma lämplig påföljd”. Vi blev anvisade att gå var och en till sitt och fortsätta med artiklarna.

Senare under eftermiddagen upptäckte jag att det tisslades och tasslades om något i min närhet. Mina kamrater i redaktionen utbytte blickar, pratade och skrattade och jag kände intuitivt att det handlade om mig. Jag frågade vad det var, men de himlade bara med ögonen medan de sedan log bakom min rygg. Började känna en isande rädsla, att något var fruktansvärt fel. Jag visste att vi senare på kvällen skulle på "förhör" framför hela kollegiet. Efter några timmars oroligt fantiserande förstod jag till sist vad mina ”kamrater” gjorde mot mig. De förberedde en artikel, om att regler var till för att följas och att jag borde bli hemskickad. Jag vägrade förstå hur de kunde vara så grymma, varför de inte ställde upp på min sida mot lärarna. Jag kved, fick magknip, mådde illa så det smakade metall i munnen, och gick ner till sjön där jag satte mig och grät och led alla helvetens kval. Jonas och jag var strikt förbjudna att ens tala med varandra. Jag såg honom vid maten, och vi växlade rädda blickar men vågade inte säga något. Vi skulle hållas separerade för att inte konstruera någon gemensam historia innan själva förhöret. För vi skulle efter att ha begått detta fruktansvärda brott verkligen få genomlida ett förhör inför kollegiet.

 På kvällen blev vi så inkallade inför kollegiet. De satt vid ett bord formerat som ett avlångt U, med en ensam stol längst ner, de anklagades bänk. Där fick jag sätta mig. Olle G var åklagare tydligen, och den som förde talan. Började sin sirliga utläggning över upptäckten, hur han från huvudbyggnaden hade sett oss smita in på pojkarnas flygel, hur han hade rusat efter för att avbryta olämpligt uppträdande och precis hunnit i tid innan vi säkert hade gjort något osedligt opassande. Värst var att vi hade åsidosatt de gällande reglerna som stipulerade att om en kille eller tjej var inne på den andres logement riskerade man omedelbar hemskickning. Han orerade länge om det vedervärdiga, illojala och brutala vi hade begått, och att kollegiet var tvunget att statuera exempel för att motverka att sådant här skulle upprepas i framtiden. Så fick jag hacka fram min egen berättelse, för att beskriva att det var ett helt oplanerat oskyldigt möte och att vi inte hade tänkt på några regler. Kollegiet grillade mig mest om på vems initiativ allt hade hänt, vad vi tänkt, hur långt vi hade kommit, precis som om vi stod i färd att företa världens mest otäcka förbrytelse. De hamrade in sitt budskap så effektivt att jag likt kameleonten anpassade mig till färgskalan, en Zelig, som började skämmas, känna mig hundlik och kuvad. Ångest och rädsla rev, och jag skämdes. Tårarna rann, jag hickade av skräck. Och de satt bara där, som stenstoder, stilbildarna och föredömena, bara stirrade ut mig med sina intetsägande ansikten, i vilka jag kunde läsa ut all avsmak och vrede. Ingen sade ett enda tröstens ord för att lindra min ångest och ånger.

När jag till sist fick gå ut utanför den stora salen satt Jonas och väntade på sin tur. Han såg olycklig ut. Vi vågade inte byta ens ett enda ord, men såg i alla fall på varandra. Läraren visade nu in honom för nästa förhör. Jag blev sittande utanför i väntan på ”domen” Efter överläggning dömdes jag till villkorlig dom, med bilan hängande över mig. Mina ”kamrater” protesterade, ondgjorde sig över fjäsket, de som aldrig brytt sig om några regler för egen del. De skrev sin artikel och ville få mig hemkörd, ställd utanför, en bagatell för dem, en häftig händelse på ett i övrigt skittrist läger. I mig satte det en djup tagg som jag inte har glömt. De två dagar som var kvar på lägret gick jag mest undan och var själv, längtade bara efter att komma hem från helvetet.

 Sista kvällen var det avslutning, och det var uttalat att ingen alkohol fick förekomma. Jag höll mig i skinnet märkt av allt, vågade inte ens prata med Jonas utan prövade endast några blickar under lugg mot varandra bara. Ölen flödade och de där moralivrande vännerna i redaktionen krökade till, precis som de flesta andra. Hotet om hemskickning var ju plötsligt uddlöst, eftersom vi skulle åka hem morgonen därpå. Och lärarna tog i, de där moralens och etikens väktare. De var rejält påstrukna då alla vid kvällningen samlades vid brasan nere vid sjön. Jag stod och tittade in i brasan, kände mig sorgsen och längtade hem, när jag kände ett par fumliga händer bakifrån, som slöt sig runt mina bröst och nöp tag i vårtorna. Huvudet drogs bakåt mot ett svettigt ansikte. Han drog runt mig och jag såg Olle G:s högröda fylleansikte med de stickande ögonen. Han vinglade till och frustade: "Nu blev du djävligt rädd va, precis som på logementet. Fy fan, vad rädd du blev. Regler ska följas vet du, men skit i det ikväll, vill du ha öl ?" Han skvimpade med en burköl framför ansiktet på mig och gnäggade sitt äckliga skratt. Jag slet mig loss och sprang bort från allt. Hörde hans hesa skratt bakom mig.

Efter hemkomsten hade vi kemi någon dag i veckan. Det var bara en månad kvar till examen. På lektionerna passade Olle G alltid på att återkomma till vårt läger, höll föreläsningar om vad opålitlighet kan innebära, vad man ska tycka om sådan svag karaktär. Ibland gav han mig frågan, med ett medskick som ”ja, Elina, du är ju inte så mycket för regler, men periodiska systemet…” Och bakom och framför satt mina kompisar, de jag trodde jag kände, litade på, de där jag gjort så mycket med och delat allt med, och fnissade, log, utbytte menande blickar, var ett med Olle G. Jag grät på kvällarna, berättade för mamma, men hon var inte stark nog att hjälpa mig fullt ut. Hon ringde min klassförståndare, som var en nybakad lärarkandidat med sitt första klassföreståndaruppdrag och hon ville tysta ner historien. De antog taktiken av att terminen snart var slut, att allt skulle bli annorlunda i gymnasiet och att det inte tjänade någonting till att anmäla Olle G till rektorn. Men jag fick aldrig någon upprättelse för allt. Taggarna satt kvar i min själ, än idag kan jag andas in känslan genom näsborrarna, förnimma den ångest jag kände.

                                                                  *

 Tio år senare hade min avgångsklass en återträff och besökte vår gamla skola. Några klasskamrater uteblev men i alla fall över hälften var där. En som inte kom var Jonas. Jag hade gärna velat återse honom men av det blev det inget. Efter lite vandring runt i de olika byggnaderna samlades vi i ”matan” för middag tillsammans. Hade jag otur eller tur med bordsplaceringen? Mittemot mig satt Hasse och vid min vänstra sida Bengt, de två som hade varit mest aktiva i artikelskrivandet och utfrysningen av mig under lägerveckan.

Av den tidigare händelsen märktes ingenting. De pratade på om sina intressanta jobb, alla resor de gjort och de senaste bilbytena. Hasse arbetade som aktiemäklare medan Bengt numera var egen företagare och sålde någonting till bilindustrin, något jag inte fattade mer än att det hade med strålkastare att göra. De lyssnade pliktskyldigast på andra berättelser runt bordet, men även till vad jag hade att säga om min resa i livet. Eftersom de flesta ändå inte hade något gemensamt med varandra spårade samtalen rätt snart in på våra gamla lärare och lektioner, händelser och klasskompisar. Efter en del ”minns du det här då” och lite ”fyfan vad knäpp han var” var jag till slut bara tvungen.

 - Jag minns den där lägerveckan vi hade. Det var nåt av det värsta jag har varit med om.
- Värsta? sa Bengt. Hurdå? Det var ju skitkul, kommer ni inte ihåg avslutningen, fy fan vad fulla alla var.
- Men kommer ni inte ihåg Olle G? sa jag.
- Jo, det är klart. Den idioten minns man ju. Han var en riktig jävla sadist.
- Ja, det var han, nickade jag. Hasse lutade sig in över bordet och såg på oss.
- Vet ni, han fortsatte i samma stil sedan. Jag hade ju två småbrorsor som var livrädda för honom hela tiden. Dom är fyra och åtta år yngre än jag. Samma visa. Men förra året dog han, knall och fall den tjockisen. Hjärtinfarkt!
- Fy fan, sa Bengt.
Nu rann allt upp till ytan hos mig. Jag blängde på dem och avfyrade salvan.
- Han var en jävla mobbare, precis som ni. De glodde på mig precis som om jag inte var riktigt klok. Utbrast nästan i kör:
- Vi? Vadå mobbare? Vad menar du?
- Minns ni inte redaktionen? Och att ni skrev artiklar om att jag skulle få åka hem bara för att jag varit inne på killarnas flygel. När Olle G kom på Jonas och mig och drog igång värsta förhöret. Sen efter lägret mobbade han mig varenda lektion medan ni satt och fnissade. Fy fan, vad ni var jävliga.
- Men, men, hur, jag menar, jag vet inte ….fick de fram.
De stirrade på varandra och sen på mig. De såg helt olyckliga ut, och jag fick ta det hela ett varv till. Hur jag än försökte var händelsen fullständigt bortsopad i deras minne. Stämde väl inte med deras självbild, så de hade förträngt alltihop. Eller så blåljög de båda två, men det kändes inte riktigt så. De såg uppriktigt olyckliga ut när jag berättade.

Jag tror att det är så att precis så här olika kan samma händelse upplevas av de personer som egentligen delat samma händelse. För mig var det en av de starkaste händelserna i mitt unga liv, något som jag aldrig glömde. För dem endast ett litet upptåg på lägerveckan, av obetydlig betydelse och som snabbt blåste undan för att ge plats för mer viktiga minnen. Även om vi där vid matbordet aldrig fick till något gemensamt avslut över den händelse som suttit som en tagg i mitt liv, kändes det ändå skönt at få konfrontera dem med vad de gjorde mot mig.

En annan effekt av det jag var med om, som får sägas vara positiv är att i mitt fortsatta liv har jag lovat mig själv att aldrig, aldrig låta varken kvinna eller man sätta sig på mig eller låta mig ta skit. Den här händelsen gav mig en styrka att formulera en sådan levnadsregel som jag än idag följer på min stig.

                                                                     @