Ett träd till måste ha ett träd till eftersom jag redan har ett och det måste ha rätt vikt kanske två ja två träd var det det står skrivet här en tvåa "2" men det beskriver väl det förväntade antalet och inte vikten varken av varje träd individuellt eller totalt när han välter ett av dem som lutar och det är ruttet och faller lätt till marken med en mjuk duns som inte vibrerar i fotsulorna men mina fötter har jag ännu inte tittat på och jag kan inte heller känna om de är skobeklädda eller inte det faller lätt till marken eftersom det är ruttet eller murket och han är kanske i sextioårsåldern och trädet är ruttet och fullt av sågspån som inte ser ruttna ut de är torra och insekter där det ligger på marken han har en slags maskin i handen med en sladd kopplad till vad som ser ut att vara ett batteri på ryggen och insekterna krälar i sågspånet och från munstycket skjuter någonting ut något jag inte kan se men luften vibrerar ohörbart som asfalten på sommaren och insekterna rycker kraftigt några gånger för att sedan ligga stilla stela mörknande och förtorkade det hörs ingenting från maskinen och det hörs ingenting från trädet och inga dofter fyller luften och inga dofter fyller mig men en känsla av stekos infinner sig i mitt huvud jag känner igen honom vi har arbetat ihop. Min bror kör bilen längs grusvägen i solskenet och jag tittar på honom ser hans ansikte i profil som aldrig kommer kvarlämnas på min hornhinna vi letar efter en plats någonstans där han kan försvinna in i skogen en grusväg med en lada där vi nyss var inne kanske var det ladan från vår barndom med hjälmen från den tyska soldaten i svinstian och svalorna som byggt bo högt upp i takbjälkarna glasbiten som nästan skar av pulsådern i hans arm ärret höll sig kvar men alla spår är sedan länge utraderade och det kommer en annan bil på vägen emot oss i motsatt riktning och motsatt körfält även som grusvägar inte är indelade i körfält jag vet inte vart den tog vägen eller i vilket syfte den var ute vad hände egentligen när den passerade oss i ett moln av damm tittade jag åt sidan förbi min brors ansikte genom rutan och in i nästa ruta för att mötas av ännu ett ansikte i profil eller vrider denna person också huvudet åt vänster för att titta genom rutan och in i nästa ruta för att mötas av min brors ansikte i profil och bakom detta mina ögon mötande under endast ett ögonblick och vad skulle då uttryckas i dessa ögon vad skulle en förbipasserande bilförare se i dessa ögon annat än den skog som omsluter oss och bilarna och grusvägen men det måste vara nära nu. Jag leds ner till cellerna där min bror ska finnas av vilka vet jag inte jag tittar inte åt sidorna det är mörkt och antagligen fuktigt temperaturen kan jag inte känna trots att det är mycket folk även på detta djup de står framför och innanför gallret som ett skådespel med åskådare och skådespelare svagt upplyst av främmande ljuskällor och min bror står där bakom gallret i trängseln som att den inte berör honom och han är stor mycket större än jag minns honom och jag har rakbladet i munnen men han tittar inte på mig han tittar ner i golvet eller på sina fötter med ett nästan sorgset uttryck i ansiktet och om han någonsin sneglade upp i min riktning fanns inget ljus av igenkännande i hans ögon och jag frågar honom om rakbladet...en större daggmask har jag aldrig sett var kom den ifrån något tog tag i den och slet och hälften eller mer sitter nog fortfarande kvar nerborrad i marken den andra biten ligger avhuggen eller avsliten på marken rörlig eller orörlig spelar mindre roll det viktiga är vem eller vad som högg eller slet av den...vi rör oss nedför den kullerstensbelagda gatan i mörkret jag känner inte igen staden i alla fall inte i mörkret men ett fåtal lampor skänker tillräckligt med ljus för att jag ska hålla mig på fötterna det känns som att jag varit här i närheten tidigare mitt i natten någonstans långt från mitt hem männen frågade de två kvinnorna någonting kanske var de prostituerade men männen blev snabbt hotfulla och jag bad kvinnorna att gå därifrån och kanske barrikaderade vi oss i ett skjul med en massa gamla rostiga verktyg och kanske gjorde jag någonting mot männen jag helst skulle vilja glömma men det är för sent det är redan glömt vad som hände den natten vart kvinnorna tog vägen om jag såg deras kroppar röra sig bort i ljusskenet av gatlampor på gatan under viadukten och mitt synfält fylls av en bensinmack sedd snett uppifrån som att jag svävade mitt på dagen under en blå himmel innan det är borta och bakom nästa gathörn upp till höger står polisen tungt beväpnad med vapnen riktade uppåt gatan som fortfarande är av kullersten och sluttar uppåt 10 personer som gisslan står det men ingen säger någonting och det kan diskuteras i vilken ordning händelserna förflöt och om jag upplevde dem i samma ordning men vi rör oss vidare genom staden längs andra stenlagda gator utan något uppenbart slutmål utan att veta vem vi har bakom oss eller vem vi går bredvid eller vems rygg som tornar upp sig framför oss men Berlinmördaren kallades han kanske senare samma kväll kanske samtidigt eller kanske inte alls och om alla dog vet jag inte men jag minns att jag tittade upp på en TV-skärm i ett dunkelt rum och såg bokstäverna formas i ett flimmer och nu står min bror framför mig i cellen och rakbladet är kallt mellan mina läppar medan jag väntar på ett svar jag aldrig kommer att få höra.