Ett torn i fjärran, mina bröder

Jag skådar.

Resligt tornar det upp sig mot molnen

Och högst upp en fånge.

Kargt landskap, berg och sten överallt

Några enstaka träd, döda.

Röda fåglar på grenarna

Varelser som gömmer sig bakom stammarna.

Jag och min vita häst beger oss mot tornet



Klick, klapp och klapp från hovarna

Naglar mot sten.

Fåglarna stirrar tigande med tomma ögon

Svarta.



Framme vid tornets fot kliver jag av min vita häst.

Min blåa mantel släpar i marken.

Portar öppna stå

In i mörkrets hallar jag gå

För att släppa ut den fånge

Som genast ut bör komma få.