Ibland händer det att jag ser saker när jag sluter mina ögon.

Det händer just nu.

Jag ser stora träd som flyger över en sjö.

Skriande fåglar kretsar kring grenarna.

Runtomkring breder miltals av skog och bergskedjor ut sig.

Jag skulle vilja påstå att det jag ser är vackert,

om nu skönheten är verklig och finns förborgad i materian.



Min vision växer.

Fler bilder framträder.

Jag ser en ljus eka ligga stilla utanför en mörk grotta.

Men den är inte tom.

Två gråklädda män sitter i den.

De är tysta och blickar oavvänt in i grottans mörker,

som vattnet omärkligt och förstulet försöker leda in dem i.

Känslan är gemensam.

Instinktiv.

De ska inte in dit.



En av de gråklädda männen, han i fören,

Lyckas tillslut slita sin blick från grottans hypnotiska trollkraft.

Han väser åt sin vän att ta tag i årorna och börja ro.

"Alek! Alek! Börja ro!”

Alek rycker till och blinkar med ögonen som om han just vaknat upp ur en djup slummer.

Han sträckter sig efter årorna och börjar ro frenetiskt.

Trä mötte vatten.

Trä mötte luft.

Tjugo meter, kanske trettio.

Sedan slutar han.



Alek andas häftigt och släpper årorna.

Plötsligt skriker Neilig

”Gudar! O gudar i himmelen, ekan tar in vatten. Se, se!”

Neilig pekar med ett ivrigt finger på ett hål i aktern som läcker in vatten.

Det går fort.

Alek börjar ösa med sin hatt men det är lönlöst.

Snart är halva ekan fylld och de båda männen får bittert överge den.

De fruktar vattnet.

Nere i djupet slumrar lömska ting.



De börjar simma mot land, kraftiga simtag.

Vattnet är kallt.

Alek kommer att tänka på de blå fåglarna som brukade sova i hans kristallkrona.

Dem har han inte glömt.

Inte heller har han glömt den där märkliga indianen och den egendomliga visa som han hade sjungit för hans ande.

En rovfågel skriar ovanför dem.

Orken försvinner ur Aleks lemmar.

Han tror inte att han skulle mäkta ända fram till stranden.

Vattenmyrorna skulle ta honom.

Han skulle dö i vattnet, precis som han förlösts i det.

Neilig, som var aningen större och starkare, är ännu inte trött.

Han kommer att tänka på den där gången när han drack Ayahuasca med fågelschamanen

och hur han såg sitt ego dö.

Aleks armar börjar ge efter.

Känns som bly i vattnet.



Det står nu skrivet klart i hans tankar att hans liv är över.

Han skulle drunkna.

Ett dödsscenario han alltid fruktat.

Men så skulle det bli.

Just när dessa vissna tankar och känslor av total uppgivenhet uppenbarar sig för honom,

ser han det svarta huvudet från en vattenmyra bryta vattenytan.

Upp, som för att kika, och sedan ner igen, snabbt.

Alek stelnar till och hans ansikte blir till en mask av fasa.

Neilig ser inte detta.

Allt han ser var Aleks armar som gav upp.

Hans ego hade sedan länge dött.

Därför tar det inte emot att göra sitt yttersta för att rädda sin vän.

Neilig tar ett fast tag under Aleks haka och börjar simma ryggsim in mot stranden.

Detta uppskattar Alek, ty nu känner han sig inte bara trygg

utan kan lika fullt njuta av att blicka upp mot den så mycket vackrare himlen,

där stora träd med fåglar på grenarna flyger majestätiskt mot horisonten.

Det är inte långt kvar nu.



När Neilig känner sina fötter skrapa mot botten slutar han snart simma.

Alek som nu återhämtat krafterna kan nu börja gå sida vid sida med sin broder

upp mot stranden.

Han klappar Neilig mycket fint och broderligt på ryggen och säger

"Tack och tusen tack o käre broder.

Du har räddat mitt liv och det skall icke förgätas.

När vi kommer fram till huset ska du få av mig en galon vin och en blå fågel.”

Neilig flåsar och viftar avvärjande med handen.

"Ingen mening med det, o käre broder, vi är ändå döda."

Alek begrundar detta en mycket kort stund och sa sedan "Har du läst Hausenstein?"

"Aldrig ."

De är nu nästan uppe på stranden.

"Vi ska läsa honom."



Från innerfickan på kavajen, som var dränkt i vatten, tar Alek fram en svart bok.

Vattnet får den att blänka som en svart diamant i skymningsljuset.

Han öppnar den.

Sidorna dryper av samma märkliga vätska som å ena sidan skänker liv å andra sidan död.

Neilig tar av sig sin kavaj och slår sig ner på stenarna.

Alek imiterar beteendet.




Vi är varandras speglar.

Alek söker upp det rätta stycket med pekfingret och börjar läsa.

"Den Sanna och högsta naturen, som tillhör konstnärerna,

är för ickekonstnären alltid en grimas,

medan konstnären ryser inför denna grimas och dess ohygglighet"

Alek hejdar sig och tycks tänka efter.

Han säger:: "Är det alltså vad vi ser när vi tittar in i världens spegel?

En värld av strängt formade masker, och som Hugo lär ha tillagt, inför vilka vi förskräcktes
och med vilka vi fromt kunde försonas

i tron på att all mening och allt överdåd var förborgade där."

Neilig nickar tankfullt och högtidligt, med insikt.



Alek stänger boken.

Alla dessa minnen.

Det är svårt att ställa dem i rätt ordning.

Ljuset som faller på dem ger dem en bedräglig och skenbar glans.

Vem var Hugo? Hade han verkligen läst Hausenstein förut?

Var kom boken ifrån?

Neilig vänder bort ansiktet mot skogen som breder ut sig bakom dem.

Vissa träd har rötter som går ända ner i vattnet.



Det är en lång färd som väntar dem.

Han vet inte mer om huset de ska till än vad Alek gör.

Neilig sträcker sig efter sin kavaj och tar fram en liten plåtask

vilken han öppnar med en silvernyckel.

Inuti asken ligger en torr kvist.

Han synar den noga för att försäkra sig om att den inte tagit skada av vattnet. Den är torr,

allt igenom torr.

"Vad är det där du håller i broder?” säger Alek.

"En för länge sedan förlorad kärlek”, svarar Neilig och tårar börja rinna från hans gröna ögon.



Han sätter kvisten till läpparna och börjar spela på den.

Den mest undersköna och vidunderliga hymn vibrerar ut i rummet som en osynlig strömning av energi och rörelse

De båda männen vänder sina anleten upp mot himlen och betraktar hur de flygande träden

svävar förbi och samtidigt speglas i det lugna vattnet,

åtföljda av fem brinnande svanar

som utstöter en kuslig sång som väcker deras döda själar till liv.