Jag hade det motsatta problemet till Peter Pan.

Hans skugga gäckade honom.

Min spegelbild förföljde mig.

Det hjälpte inte att rakspegeln skymtade i bakgrunden och mångdubblade den i oändlighet.

Jaget är ett eko av världar.

Jag tog Freuds bok om drömtydning och slängde ut den genom fönstret.

Sedan tog jag Einsteins relativitetsteori och lät den falla som en död fågel till marken.

Istället tog jag fram Djungelboken, Törnrosa och Peter Pan.

Ville byta världar,

måste.

Frottera mig i dem.

Ibland tyckte jag mig till och med kunna se Peter Pan, Wendy och grabbarna

dansa omkring ovanför hustaken där ute,

när jag satt på min pall och tittade ut genom det öppna fönstret.

Deras magiska dans trollband mig.

Lockade mig.

Plågade mig.

De badade i stjärnstoft och månskensljus,

evig lycka.

Samtidigt satt jag där hopsjunken som en murken och bortglömd Pinocchio,

fortfarande fast i sin herres trådar.

Deras dans var magisk, ändlöst vacker.

Min var ett mekaniskt sprattel.

En kväll, när stjärnhimlen var klarare och månen lyste starkare än någonsin,

beslutade jag mig för att klippa mig fri.

Deras dans lockade mig till fönstret.

Jag klev upp i det och var beredd att hoppa ut.

Följa med till Neverland.

Lyckligtvis insåg jag att jag hade förlorat mitt förstånd.

Neverland fanns inte.

Jag begränsade mig själv som människa.

Måste utvidga mitt medvetande.

Skapa mitt eget Neverland, min psykoemotionella utopi.

Jag är en Abraxas, min egen demiurg, herre över mina drömmar.