Klockan är strax efter åtta. Jag står framför spegeln och knäpper min skjorta utan att betrakta mig själv. Tom Waits sjunger i bakgrunden och fyller lägenheten med sin säregna stämma. Jag är snart redo att gå. Bara en sista sak.
Jag går fram till byrån. Vilket ansikte ska jag välja ikväll? Jag blickar ner på tre masker som sitter fastspända på orientaliska träbyster: artighetens mask, lismandets mask och likgiltighetens mask. Med tanke på att jag ska dinera med min flickvän och hennes föräldrar i afton, borde den förstnämnda passa alldeles utmärkt. Jag sätter på mig ansiktet och spänner åt huden riktigt ordentligt så att det inte kan synas några tecken på att jag är något annat än människa.
Jag ställer mig framför spegeln och betraktar mitt ansikte. Och vilket leende, mina bröder, vilket leende.