Jag går i trappan
tar på mig kappan,

- det är mörkt ute, ljust inne,
och i mitt sinnesorgan härjar
en orkan, känslor som pärlor
på en tråd, du ger mig råd och
rön, utan att blinka, ditt leende
fryst i tiden, det känns inte äkta,
jag tar dig bort, varsamt men bestämd,
bort i från skallen, så! se nu,
- borta blev du!

Jag orkar inte deras åsikter om vad,
när och hur, pallar inte med deras
så kallade 'hejarop' - ett stort kamouflage
som täcker deras agenda, - låt mig vara ifred!

Jag är på riktigt, mina känslor är
på riktigt, - vänligen respektera det.

- Gå åt sidan, lämna mig ifred. Mitt
livsljus brinner upp, då fins bara mörker
kvar, - bara mörkret och tystnaden.
Kanske ni då lyssnar?


När tystnaden är så stor att den nästan
kryper igenom huden,

när kylan är så påtaglig att det brinner i
ögonen - kanske, ni då,

- lyssnar?
- Kanske ni då, ser?