Oftast om våren men ibland om hösten
När mörkret återvänder
och döden brer ut sig bland blommor och blad
Då går jag till min grav
som grävdes till mig när jag föddes:
Ibland bara nån gång, andra höstar blir det flera besök
Jag kan inte värja mig, när sorgen sätter åt:
Alla bortspillda dagar i ett liv som hade allt,
innan det började
Om bara inte döden nafsat efter mig redan när jag föddes
Så att jag därefter aldrig riktigt kunde lita på det liv
som givits mig
Min första mamma i livet
blev en låda av glas,
som en kista
Där jag kunde se en främling speglas i glaset
Att det var jag, visste jag inte då:
Jag hade aldrig sett mig själv förut
Helt ensam
En ensamhet som därefter följt mig hela livet
Och påmint mig om min allra första dag i livet:
När allt jag hade togs ifrån mig
Det var på 50-talet
På den tid när manliga doktorer visste bättre
än en fattig fyrabarnsmamma
om vad ett nyfött barn verkligen behöver