när slagen haglar och jag kryper ihop med armarna runt mitt huvud för att mildra dina hårda sparkar och en spark träffar mig i sidan så det krasar... just där och då känner jag mig trygg

absurt - hur kan jag inte skrika, gråta, ropa högt, böna och be att du ska sluta? men nej. jag ser att dina ögon är svarta nu och att du är onåbar så jag blundar och låter slagen fortsätta hagla

det gör ont, inte bara utanpå också innanför huden bränner, river, svider det och jag ser blåmärken blomma ut på min kropp, breda ut sig i färggranna kaskader och hur blodet sakta rinner ur ett sår i tinningen, jag är märkt nu inte bara som din flickvän (ringen glimmar fortfarande ikapp med solen på mitt vänstra ringfinger) utan numera är jag också din slagpåse

värst var nog stunden med dina varma händer hårt om min hals, du ströp och jag fick ingen luft, jag minns andra stunder när dina händer mjukt smekte och lekte sig fram på min kropp, längs min hud och nyfiket lärde känna vad som kändes bra för oss båda lyfte oss närmare extasten men det här...

jag kan inte nog understryka hur jag nästandog där men ditt hårda grepp och syret som tog nästan tog slut, hur jag hostade och hostade efter luft, kippade efter andan när du väl släppte taget och slet upp mig i håret så du slet av en del, hur är det möjligt att från att älska ställa om sig till detta hat- och misshandelsläge?

och nu då? jag ligger chockad och mörbultad kvar och vågar knappt röra mig för du är kvar i lägenheten, den du är portad ifrån, det som varit vårt gemensamma hem de senaste åren, du har kontaktförbud och får inte vistas i närheten av vare sig mig eller ditt före detta hem eller ringa mig, maila eller sms'a men som vanligt stoppar inget dig, inte mina nej, inte polisens ankomst, inte deras handklovar runt dina handleder, dina starka armar som spänns och hur de inte får slå mig mer, inte ens kontaktförbudet stoppar dig

det är jag som måste gå nu, lämna dig, fly för mitt liv, men hur? du vaktar mig som en bödel vaktar sin fånge ända in i döden, du är repet jag snart ska dingla i men det måste finnas något jag kan göra, en sista gång för att lura dig, för att få dig att tro att det är vi igen då jag viskar ditt namn, ber dig komma hit, komma närmare och jag håller kniven bakom ryggen beredd

för att leva så här är redan som att sitta i ett fängelse, sitta av tid i ett liv som rinner förbi, jag har gjort det de senaste tio åren nu och jag känner att nu räcker det, varken jag eller min kropp orkar mer

du kommer, står ovanför mig, din blick är lugn nu och ett leende breder ut sig när jag drar tröjan över huvudet och hasar upp kjolen över låren, du är över mig och nafsar och biter tag i mig som du vore ett rovdjur och inte en man, men det är så jag känner dig nu så jag tar emot och låter dig hållas medan kniven bränner i min hand, snart är det dags

din tid utmätt och min tid ska bli utan dig men den handling jag står inför kommer fjättra mig och min frihet kommer jag inte nå men en annan frihet ter sig alltför lockande, ett litet låst rum med en brits och några få fasta möbler, jag behöver inget mer än det att du inte kommer vara där över mig vakande varje steg jag tar, varje tanke jag tänker, varje andetag jag tar

lås in mig bort ifrån dig och jag är lycklig

jag höjer kniven just när du tränger in i mig och innan ditt klimax når jag mitt genom kniven som tränger in i dig, tyngden av friheten när du tappas på liv, på syre, på allt är som är du är som att födas på nytt, du försvinner och mitt livsutrymme breder ut sig

jag är en fjäril nu släppt ur min kokong som var du