I.   Hans valkiga händer skakar. Försöker slå tre siffror på sin mobil. Fingrarna vägrar lyda. Hela världen är upp och ner. Slagskepp. Han ligger ner. Måste ha fallit nerför trappan av sten. Något vått rinner längs kinden. Varmt och kladdigt är det med. Han försöker torka bort. Mobiltelefonen har halkat ur hans händer nu. Det hände när allt vändes upp och ner. Vad är det som händer. Vart är han. Hur kan tre enkla siffror 112 vara så svåra att slå, så svåra att uppnå? Han domnar sakta bort in i det svarta som välkomnar med varma händer och dånande svallvågor. 


II.   Sirener hörs avlägset. Kanske han drömmer. Plötsligt svävar han. Lyfts upp av starka händer. Forslas bort. Det är då han vaknar till. Fordonet han ligger på en bår i kränger till. Slangar och varsamma händer som arbetar målmedvetet. Det piper och dånar om vartannat. Han tas om hand av en ängel. Han är säker. Han sluter ögonen igen och är onåbar. Som att ligga i en varm kvinnas mjuka famn. Aldrig att han vill vakna.


III.   Han blundar sig igenom tiden som följer. Läkarrockar, sjuksköterskors mjuka röster, dropp, slangar, nålstick, skarpa dofter, metall och den gula våfflade sjukhusfilten som sluter honom i en kokong av vårdande välmening. Han känner mycket han som varit så avstängd. Tårar rullar ofta nedför hans kinder och han känner hur någon torkar dem och en hand läggs mot hans kind. Någon klappar honom tröstande på armen. Allt gör ont. Han har lättare att ta emot slag och hårda röster. En spark i mellangärdet hade suttit bättre än denna medmänsklighet som ändå snart ska försvinna. 


IIII.   Den tredje dagen orkar han ändå kika sig omkring. Så många vänliga själar, snälla ord, mjuka beröringar har väckt hans nyfikenhet och livslusten är spirande som en skör liten planta. Det är en speciell doft av skog och liljekonvalj, flyktig men ändå kvardröjande som väckt hans intresse. Det är ett par händer som berört honom lite extra mjukt. Ett igenkännande. Inte för att han känner igen henne när han möter hennes pigga bruna blick som det är så mycket glitter och liv i. Nej, det är på ett annat plan. En själarnas beröring. Han ser på henne att hon också känner det. Det är som att deras energier dansar med varandra. Aldrig har han då varit med om maken den enkla själ han är som levt på gatan många månader nu. 


V.   - Jag känner igen dig, säger sköterskan när läkaren har lämnat rummet. Han tittar förstummat på henne. Känner de varandra? Han har aldrig sett henne förr. Det hade han kommit ihåg så grann som hon är med sitt änglahår, rosiga kinder och mjuka leende. Det var i min port jag hittade dig, du hade ramlat nerför stentrappan och jag fann dig när jag kom hem från mitt nattskift. 
Han andas ut. De kände inte varandra så. Hon var alltså en ängel. Många fötter hade trampat förbi honom medan han låg på den kalla marken och så kom hon. Hon tar hans hand i sin och deras ögon möts på nytt i en virveldans. Så märkligt att hon bjuder upp och han har inget annat än att följa henne.


VI.   Det är så det börjar. Och fortsätter. Hans återinträdande in i samhället igen, in i livet. Via henne. Hon som mer än såg honom. Hon såg ett vi i honom. Vem är han då att protestera. - Ja, svarar han bara. Ja, till kärleken, ja till livet. Ja till att börja om! Som att födas på nytt. I en bättre, renare form. Visserligen är det inte så lätt som i sagans värld men hon är då hans prinsessa, hans ängel och låt verkligheten värka ut så att liv kan gro på nytt.