Jag flög upp i morse.

Tack vare min son.

Som jag är så oerhört stolt över.


Så nu promenerar jag på dessa gator igen.


Och så många minnen sköljer över mig.

Staden som byggde delar av den man,
jag fortfarande är idag.


Och stoltheten bor så hårt kvar i sinnet.


Trots isvaken i metertjock is på sjön vi tvingades ner i.

Bara för att vi skulle veta.

Hur det kändes att hamna i nollgradigt vatten i strid.

Och nattliga eldöverfall.

Och otaliga nätter utan sömn.


Soldatmarschen.

Och den Marina hinderbanan.


Och de brutala 12 cm tornautomatpjäserna m/70.

Som dundrade så mäktigt på Holmögadd.

Utöver Norra Kvarken.


Stoltheten bor kvar.


Över att jag tillhör Marinen.

Och framförallt Kustartilleriet.


Det kan ingen ta ifrån mig.


Först Kopral.


Sedemera.


Furir.