Jag går själv men, knappt,
i ett moln av heliumballonger
folk som släppte för tidigt
människor som flög iväg för min tyngd var inte
tillräcklig
alla dem som stryker med
punkteras
för att tiden var fel

jag går i ett vinterland
steg mot snö låter så
högt
när det är det enda som hörs
idyllen har aldrig varit något för mig
jag vill vara mitt i händelsernas centrum
(aldrig
aldrig aldrig
helt själv )
en fysisk påminnelse om att
ensamheten är påhittad
för jag ser ansikten överallt

jag föddes till en värld av liv
rörelse överallt
inte en betongdjungel kanske men
jag blev ett barn som växte upp i livlighet
ett barn som hittade lugnet i kaos



Och ibland tänker jag på hur stort det är
att allt jag vill är att bli lyssnad på
/hörd/
och att här
får jag bli det