Ett pass på jobbet är till ända.

För mig.

Och många andra.

Människor skall hem.

Tröttheten infinner sig.

Jag äter en bulle
I regnet.

Vatten rinner från min haka.

Regnet som blandas ut av snö och som i sin tur
sakta smälter på hållplatsens ruta.

Jag kan se det.

På den klottrade rutan.

Plexiglasrutan.

Det bildas droppar mot den.

Bilden av en plats i ”noir” tornar upp.

Som i en smalfilm från förr.

Den hackar så där irriterande.

Ljusskygga människor som inte känner varandra, hukar under ”Hoodies” mössor och paraplyer.

De Kommer.

Och går.

Några drar sig undan.

Trängs i pendel-kuren. Fast de inte vill.

För att de måste.

Men de vägrar umgås!

De värnar sin sfär.

Sin integritet.

Jag gör det samma.

Håller mig på min kant.

Tar avstånd.

Det är kallt när pendelns strålkastarljus plötsligt dyker upp, de reflekterar varmt och välkomnande.

Decembermörkret får hopp.

Förtröstan.

tåget rullar in.

Som en varm vän.

En räddare i nöden.

För frusna själar.

Äntligen.

Kan de komma därifrån

Och fly den ofrivilliga gemenskapen.

Den som bara fanns där.

Som var påtvingad.

Oönskad

Och Snart glömd.