Läste Gunnars text om skilsmässor och kvinnors förvärvsarbete. Fick mig en tankeställare och undrar om vi inte måste gå längre tillbaka än till 70-talet.

”Det krävs en by för att fostra ett barn” är något vi glömt när vi lämnar barnen i en ensam arbetandes förälders vård. 

Vi har tappat vårt nätverk där vi sitter i var sin lägenhet och vi är så rädda att göra fel eller vara till besvär. Jag känner att jag måste lita på mina medmänniskor att de säger nej om jag ber om något de inte kan hjälpa mig med. Alla gör fel ibland och alla måste få vara till besvär ibland. Så är livet. 

Jag känner att jag vill hjälpa människor, okänd, vän eller familjemedlem om den ber om hjälp. Speak up vi är inte tankeläsare, kom, säg vad du behöver. Visa att du behöver mig/oss.