Att se det ljusa i det svarta
Det är en problematik
Jag vet jag är kroniker
Kan ibland bli lite bättre

Men får stå ut med det här detta livet ut
Att då skriva är att gripa efter ett halmstrå
Men det fungerar ibland
Och ibland fungerar det inte

När det svarta är nattsvart
Så sitter jag med kniven mot halsen
Eller pennor fyllda med insulin
Oftast brukar någon tanke då med ljus stråla

Tre gånger har jag gjort det
Vaknat upp på sjukhuset ibland efter flera dagar
Det ljus finns, även om det är bra på att gömma sig
Fast jag vet att jag aldrig kan bli ”normal”

Men jag skäms inte över vem jag är
Även när jag varit drogad på psyket
Jag vet att i grunden, långt ner finns ljuset
Att skriva ger ljus