Istrig
vinter

Intrikat dag
jag anade föga
krånglets varande

Blicken föll ner i dyn
en stund var jag förlorad
jag som nyss varit så glad!

Fötterna som trumpinnar
mot marken i bestämda steg
fallen ur en kokong av glas
rullade nerför

Sen ingrep stundens ängel
som en varm hand om mitt hjärta
när jag såg min spegelbild igen
hon där hade gömt sig än en gång
bakom livets trivialiteter

Nu höll jag mig i famnen
vaggade ömt flickan och kvinnan
samtidigt önskade jag min olycksdag
mitt hem och tackade för omtanken
som fick mig att se mig själv igen