Lever i det fördolda
Klarar ej att bryta mig ut
Ser de svarta som finns i mitt huvud
Önskar jag kunde vara social

Umgås med andra människor
Utan att känna kylan längs ryggraden

Att kunna gå riktigt utan rullator

Det är kanske så att efter en manisk period
Så sugs jag med i de svarta tankarna

Röster i mitt huvud har fullt upp
Lägger mina sista ljusa tankar på att de ska försvinna
Det är de som ska försvinna inte jag
Varje uppvaknande är ett misslyckande

Men än har jag kraft, fast inte så mycket