vid förtvivlans rand

med hårt knutna nävar

och blodet pumpande


står han inför

sig själv

den han kommit att bli


ingen han gillar precis

ångesten river i bröstet

ensamheten sluter tätt


han är inlåst nu

för brott han begått

och han ser inget slut


bara en ändlös tid

som han kan lägga på

att rannsaka sig själv


mörkret inom

breder ut sig

det är svårt att andas


han sluter ögonen

och ser hur han springer

in i ljuset


mot försoningen

hur han faller

och reser sig igen


och igen