I tjugofyratimmarscykelns sista skälvande minuter.
Ligger du innanför vindens vinande snöfall.
Djupt nedsänkt, i ditt eget medvetande.
I din egen kropp och i dennes själ.

Antibiotikan och syrgasen flödar genom din kropp.
Flödet är vad som behåller dig vid liv, en kamp så svår och liderlig.
In i livets batteri tar sig antibiotikan.
Tar död på batteriet men ger möjlighet till nybildning.

Cellen gör dig levande, men kan ta död på dig.
Cellen är det viktigaste du har, huruvida är det så att just idag är det cellerna som blivit angripet.
Cellen är dock det som kommer rädda dig från att för alltid ej finnas till.

I din egen innerlighet kommer du överleva just idag.
Men du kommer aldrig leva för evigt.
För just idag behåller dina organiska enheter sin bärkraft.
Minuterna flödar mot en ny dag.