Mitt möte med teatern skedde när jag i kunskapslyftets namn började på en folkhögskola i Själevad. Hampnäs fhsk var namnet och jag började i allmän kurs med inriktning "skapande tekniker".

   Dessa skapande tekniker bestod av keramik, måleri, textilslöjd, träslöjd och matlagning. Även andra tekniker ingick. Dessa tekniker engagerade oss under höstterminen, tillsammans med kärnämnena, då ju ett av syftena var att läsa in gymnasiekompetensen.

   Så firades julen och strax därefter startade vårterminen. Linda, vår klassföreståndare samlade oss till första kulturlektionen. Hon berättade om ett av sina intressen, teater. Därefter sa hon att hon ville ägna vårterminen till att arrangera en teater med några av oss som skådespelare. Allt var helt byggt på frivillighetens vägar. För de som inte ville vara med på teatern skulle de andra skapande teknikerna fortsätta som vanligt. Jag var en av de frivilliga. Pjäsen vi skulle sätta upp var Dario Fo´s, Vi betalar inte! Vi betalar inte! En humoristisk fars i Italien med kris och arbetslöshet och brist på pengar och mat.

   Vi började med att läsa texten som Linda omformat för att bättre passa tiden. Sedan spelade jag in alla repliker i de scener jag var med i. Jag satt i timtal och lyssnade på mig själv och de andra på cassettebandspelaren.

   Då inträffade det första undret. Jag som alltid tyckt att min inpelade röst inte var likt mig, försonades med min stämma eller om jag snarare slutade värdera min röst genom dessa timmar av ständigt lyssnande på mig själv. Följden blev i alla fall att min röst slutade att låta knepig när den var inspelad på band.

   Det var en av huvudrollerna som jag spelade så det var mycket att lära sig. Trots det gick allt bra och jag förundrades över vilken skillnad det blev när alla i gruppen drog åt samma håll. Det hade jag aldrig varit med om inom arbetslivet. I bästa fall var det förhoppningsvis en majoritet där som ville samma sak. Så var inte alltid fallet.

   Jag bodde på skolan men några av de andra åkte hem och bort från den närbelågna staden. Ett par utan bil i ensemblen brukade åka med en ensam killkompis. Från början av repetionerna på kvällarna brukade dessa tre ofta komma för sent till dessa.

   Men allteftersom intresset tilltog skedde en förvandling så att dessa tre till slut brukade dyka upp tjugo minuter tidigare och funderade varför andra inte dök upp, detta fastän det var tio minuter kvar till utsatt tid.

   Jag upplevde den angenäma erfarenheten av styrkan i relationerna som frodas inom teaterkretsar då alla vill att det ska bli bra. Människor offrar sig för det gemensamma och växer av att hjälpa andra.

   Jag spelade Giovanni och min kompis Åsa spelade min fru, Antonia. Tillsammans utgjorde vi det äldre paret i uppsättningen. Premiären gick lysande och vi spelade för hela skolan samt några föreställningar för allmänheten. Vid skolavslutningen erhöll jag ett teaterstipendium. 

   Teater är magi. Så mycket sker inom ensemblen som hela tiden stegras, igenom alla repetitioner fram till premiären