Vivvi sitter i köket. Klockan är 08:43. Hon tänder en cigg & lyfter på tidningen “Ttela, 18 e december 2004”.
Samma gamla skräp. När något nytt händer är det ändå bara hemskt. Viskar hon för sig själv.
Nu kom hon att tänka på vad som hände kvällen innan. En av de värsta gångerna. Fast så tänker hon jämt. Ibland blir hon nästan lite trött av den tanken. Alla gånger är speciella på sitt sätt. Fast den tanken var hon också ganska trött på, händelserna förtjänar inte att bli kallade ett så vackert ord som speciella. Inte ens speciella på ett negativt sätt. Det får inte uppfattas som okej. Men varför vaknar ingen? Varför säger ingen vad som är rätt & fel?
Nu känner hon sig blind. Som vanligt. Det är vad hon blir kallad. Vadå inte ser verkligheten? Vad vet dem om det? Tankarna far runt som tunga, bräckliga, dammfyllda gardiner i en kraftig virvelvind i hjärnan. Att sköta sitt är det hon är bäst på, eller? Det ger henne ro & tid att tänka på saker & ting.
Vattenkannan välts ner i hallen & landar över hallmattan i en smäll. Vivvi släcker sin cigg & rusar ut i hallen andfådd med hastiga kroppsrörelser. Där ligger Markus över det spillda vattnet & skrattar.
Oj. Aja, sånt händer. Få inte utbrott, säger han och flinar kallt.
Han såg hur Vivvi höll inne paniken. Som en vattenkokare några enstaka grader från kokning. Han njöt av att se det. Han klappar henne på vaden & reser sig upp. Vingligt går han iväg mot vardagsrummet & lägger sig i soffan. Däckar efter några sekunder
Vivvi suckar. Istället för att få panik gråter hon. Storgråter. Som aldrig förr tänkte hon. Fast den tanken var hon ganska trött på. Oliwer springer ner för trappan, han går sakta genom hallen förbi badrummet & fram till Vivvi. Han sneglar besviket mot henne utan att riskera ögonkontakt. Han suckar djupt & sätter sig bredvid Vivvi i skräddarställning. Hon känner att någon är nära men vågar inte kolla upp, det kan ju vara vem som helst. Klockan slår nio.
08