Hon satt med ansiktet bortvänt
var lättsam och lynnig på en gång
var fri och förväntansfull
ung och undrande
ville så mycket den dagen

Den skogsgröna breda pelaren
hade hon alltid hatat
men rummet där bakom
var ljust som en saga
Rymden rusade mot henne

Var även den ljus
som det blåvita ruttyget
i klänningen
eller som hårbandet ovanför
den slarviga luggen

När det korslagda benet vickade
insåg hon fasan
och slutade slumra i
tankarnas töcken
blev viss om den växande solen.



5/5 2018