Det var kväll, och jag stod i en ringlande kö
trodde tiden var evig som alptoppens snö
Efter som kvällen gled genom molnfläckig sky
blev jag trött som en trasa och började gny
Stackars mig, stackars mig, varför skulle jag prompt
bli en kägla av många på urgammal tomt
bara stå där och vänta och stampa i takt
med en nutida Bellman som glad satt på vakt

Men till slut fick jag lov att se Järntorgets hus
och behövde ej mer gnida fötter mot grus
Vilken insida då! Där var kalt, där var vitt
Och nog kändes det som att allt täcktes av kitt
Svetten rann över rygg, ty i trappor som rum
slank jag snabb som en ande uti varje tum,
fick så höra om tomtar som rivit tapet
Slika borde väl näpsas för tjuvaktighet

Tills på vinden jag kom skulle vreden i mig
rasa vild som en vålnad, jag ville det ej
Men så såg jag två ljus brinna stolt på ett bord
som stod tungt på en matta, och utan ett ord
talte de som i kör, lågors tungor, för oss
I en tid som förvirrar är bländande bloss
all er räddning och styrka, och därför är ni
i er jakt efter kunskap så varma som vi.



21/4 2018