Jag tittar ut genom köksfönstret i Särö, långt där borta mellan berghällarna ser jag öppet hav, nyss passerade ett stort fraktfartyg i horisonten.

Kvällssolen står fortfarande högt på himlavalvet fastän klockan passerat 21.00. Detta är den tid som jag så länge längtat efter och plötsligt vet jag inte hur jag ska nyttja tiden på bästa sätt för att ta tillvara på denna gåva.

Samtidigt som jag känner hur livet lever väl med mig så vill jag bromsa upp tidens flykt. Jag inser på samma gång som tanken dyker upp att detta är en omöjlig ekvation, det är ju tidens gång som gör det möjligt att uppleva allt det fina i livet.

Jag kan nu följa skuggorna som sakta sveper över marken då solen sänker sig alltmer. Fågelholkarna som varit bebodda av talgoxar och trädkrypare, de är nu tomma sedan fåglarna lämnat sina holkar. Det är märkbart mycket tystare i buskar och träd då häckningstiden snart är över för de flesta småfåglarna.  

En kvällsbris får plötsligt bladen att röra på sig, natten håller på att bädda sina blomstersängar. Jag lyssnar på naturens egen musik samtidigt som solens strålar sakta kryper ner bakom lövträden.