Den kärlek jag inte fick.

Ger jag mina barn nu.


Jag ger mig inte.

Förrän jag givit vad jag kan.


Även om de inte alltid uppfattar detta.


Jag går hela vägen.

Även in på vägar som många är rädda för.


Jag är inte rädd.

Jag har slutat med detta.


Det enda svaret på den frågan ni har är.


Kärlek.


Och de tycker säkert att jag är skitjobbig.

Men de får tycka vad de vill.

Jag kapar ändå av mig mina ben för deras skull.


Om nu någon.

(Vilket är högst osannolikt!)

Skulle ge mig ultimatumet att kapa
av mig mina ben med motorsåg.

För att rädda dem.


Så kommer jag bara säga.

Starta maskinen!

Men jag vill lägga snitten själv.
Så jag vet var proteserna skall sitta.

Och för fan ge mig morfin!

Och skicka in mig på traumaenheten.


Jag är en tuff, seg jäveln.

Smärttålig som få.

Men detta blir nog extremt tufft.


Allt detta är ju givetvis helt uppenbart absurt.

Att något sådant skulle hända.


Jag ville bara på ett mycket märkligt sätt.

Förmedla.

Hur mycket jag älskar mina barn.


Men.


Jag hade gjort det.

Kommer att göra.


Annars sviker jag dem.