Morgondimma i huvudet och i parken
Dagg på mina kinder och marken
Orosfåglar i bröstet skriker ikapp med gäss och måsar
Jag rör mig fort för i hasorna stress och ångest flåsar
Att orka med att stå ut med byråkrati och hjärtlöshet
all brist på omsorg och hänsynslöshet
En tröttnad kropp
Ett tappat hopp
Stilla glittrar viken av silverstänk
Tänk där satt du och jag på en bänk
Blott åttio dagar som känns som ett evighetslopp
Saknaden, tröttheten, tomheten, när tar det stopp?
Det vackra omkring mig pockar och hånar
Helvetet inuti mullrar och dånar
Min arma existens, så hängande på en tråd
Så bräcklig och skör ber jag om nåd
Men barmhärtighet finns varken i byråkrati
eller hos den girige som knappast känner sympati