Barndomen lekfullhet, glädje
men också många
felsteg som gav erfarenheter som
gjorde ont fysiskt och själsligt.

Ungdomstiden var förförisk ,
förälskelser, framtidsdrömmar om
utbildning, arbete, äktenskap och
barn.

Uppsatta mål klarades av med
examen och titel. Livet lekte, dans
och fysiska aktiviteter stod i fokus.

Vuxenlivet tog sin början med giftermål
graviditeter, barnafödande, husköp.
Hemarbetet varvades med mitt lärarjobb.
Familjen var prio ett och ansvaret för att
vardagen fungerade blev min lott.
Partnern gjorde karriär.

Från kedjehus till avstyckad lantgård
med hästar och travvagnar. Nu skulle
vi dela på sysslorna så var det sagt.

Det började kosta pengar och mannen
fick än mer att göra vilket ledde till att
jag fortsatte att ta på mig ännu mer arbete.

Han levde sin dröm och jag blev hushållerska.
Kraschade rakt in verkligheten.
Jag hade balanserat bort mig själv och jag
hade för länge sen slutat att lyssna på vad jag behövde
för att må bra. Själsliga sorger blossade upp och
jag kände mig oälskad.

Det var 80-tal och jag gick igenom en livskris.
Funderade över meningen med livet och började
söka svar på alla mina inre frågor. Mediterade och
letade efter min inre styrka.

Efter drygt ett år var skilsmässan ett faktum.
Mannen hade redan hittat en ny kvinna och byggde
nytt. Jag köpte ett litet torp på landet och flyttade
dit med mina två pojkar. Den gemensamma vårdnaden
var bara på papperet.
Det fanns ingen plats för pojkarna i hans nya liv.

Han flyttade snart vidare och nu fanns det inte ens tid
med någon semestervecka för hans barn.

Den yngsta pojken förlorade all kontakt med sin far.
Morfar och mormor ställde upp och blev en trygg
oas för grabbarna. De åkte ofta dit för att jag skulle
få lite avlastning emellanåt.


Jag bodde ensam med min lilla familj de kommande 10 åren.
Arbetade heltid för att få allt att gå ihop. Barnens skolgång
och fritid blev mitt ansvar. Min karma detta liv har varit
att ta hand om och stötta barn. En fantastisk och lärorik
livsuppgift.

I början av 90- talet mötte jag en man som jag trodde hade
värderingar om liknade mina. Han var nyskild och hade två
flickor som jag blev extra mamma till. Hans fru hade personliga
problem så flickorna var ofta här hemma.


Han var ärlig och sa att han genom sitt giftermål fått
ekonomiskaproblem och jag såg till att skriva
äktenskapsförord innan
vi gifte oss.

Vi hade många gemensamma intressen och jag lärde mig
mycket om den metafysiska världen. Jag blev väldigt
kreativ och höll föredrag och kurser i personlighetsutveckling.

Tecken på att vekligheten inte var som jag trodde kom fort men jag
ignorerade och vi levde tillsammans i 13 år fast jag visste att han
svikit mig och krossat min tillit.

Detta gnagde inom mig men jag är en uthållig person och ibland
glömde jag det som hänt när barn och arbete måste gå först.
Självförtroendet var starkt att jag skulle klara av allt men självbilden
och mitt egenvärde var stukat. Än en gång räckte jag inte till fast
jag gav det jag förmådde.

Skilsmässan var klar i maj 2006. Barnen var nu utflugna och jag
kunde börja bygga upp mig själv. Trodde väl aldrig att jag hade så
mycket sorg och besvikelser i min ryggsäck.
Jag insåg att mycket handlat
om min naivitet och oförmåga att sätta gränser.
Jag hade inte älskat
mig själv utan sökt kärleken i prestation.
Kanske jag tog en mammaroll
i mina relationer, vårdade och tog hand om istället för att vara
en spännande älskarinna eftersom jag kände mig obekräftad.

Läkningen och bearbetningen har varit en tuff process där jag varit
nere på botten vid flera tillfällen.
Min inre kunskap om livet har hela
tiden hållit mig uppe och mina erfarenheter och mitt mod att se sanningen avklädd har smärtat men
också lärt mig om att vara i nuet och sänka mina förväntningar.

Jag vet att de flesta går igenom liknande erfarenheter och förhoppnings
vis ser sin del i det upplevda så att fortsättningen blir en livsvandring
i tro, hopp och kärlek!