Under markisen sitter jag dold för solens strålar. Kaffet är upphällt. En toscabulle ska jag njuta av. En nyöppnad bok ligger uppslagen. Blocket ligger bredvid. Redo om orden vill komma.

Jag tittar ut över krusig sjö. Vita molntussar är stänkta på himlens blåa duk. En nyckelpiga landar på stolsryggen.

Det rasslar på den rappade husväggen. Lilla Kurt med örat är på ingång. Plirar på mig med sina ekorrögon.  Skuttar upp i mitt knä. En förebrående fråga står skriven i hans ögon.

- Var är frukosten, morsan?

Jag trollar fram kaffefatet med mandelspån. Det blir lyxfrukost idag. Jag iakttar hans hungriga iver. Tassarna liknar små händer. Snart är frukosten uppäten. Han rasslar iväg igen. Till boet i granen.

Här sitter jag privilegierad. I ett hus mitt i naturen. Ett himmelrike.

Och minns den steniga väg jag gick från helvetets förgård, med tyngder runt fötterna. Till ett rum och kök, omodernt. Med gaslågekök, bara kallvattenkran, toa på farstun och fotogenkamin på vintern. Den vackraste dagen i mitt liv. Då himmelriket blev mitt. Frihet från våld, förtryck och övergrepp.

Varefter åren gick, blev vägen lättare att gå. Tyngderna krympte. Styrka, som härdat stål, blev min arvedel. Användbar för mig själv och andra. Jag har burit mångas bördor. Det fanns aldrig någon som bar mina. Vuxenvärlden såg, men svek. Sådan ville jag inte bli.