Jag trodde att jag var så stark, att jag kunde ta din spark. Att jag aldrig skulle ge mig, för att jag aldrig skulle mista dig, tänk vad fel man hade sig.

Att jag kunde bara stå där och ta allt som du är, du sa att vi var över, att våran tid är inte här.

Jag tappar orden för första gången, jag försöker komma på den dära sången, den med alla vackra ord, den som ska få dig å känna kärleken som aldrig uppstod.

Ser alla minnen rasa ner, som den gången jag tog tåget, där du stod på perrongen, jag ser hur du ler, som att alla problem som fanns under dagen inte fanns mer.

Jag trodde att jag var så stark, att jag kunde ta din spark. Att jag aldrig skulle ge mig, för att jag aldrig skulle mista dig, tänk vad fel man hade sig.