Anm: Känsliga läsare varnas. Dikten bygger på en avlägsen bekants levnadsöde

Den fåordige mannen är en mycket duglig tjänsteman.
Hans lynnige chef skäller ibland ut honom för att han är så tystlåten på
mötena.

Just denna dag blev han inkallad till chefen med ett skrivbord lika stort som hans ego
"Jaha, var det inget mer" sa han efter utskällningen och gick med släpande
steg tillbaka till sitt arbetsrum
Han tittade ömsint på porträttet av sin fru och son och tänkte "Inget annat betyder något så länge jag har er"

När han kom hem stod en polisbil utanför villan...När han gick in genom dörren möttes han av två polismän.
"Var är min fru?" frågade han.
Hon har fått lugnande sprutor och ligger och sover...

Den ene polismannen tittade på honom
och sa med flackande ögon
"Vi har tyvärr dåliga nyheter. Din son har begått självmord"
Mannens ansikte stelnade men han
kunde inte förstå,absolut inte

Han lade sig bredvid sin fru i sängen
och försökte hämta livskraft.
Hon vaknade och de sög sig fast i varandra som iglar

Kuratorn hjälpte dem med de praktiska bestyren inför begravningen.

När han vaknade på morgonen
låg hans fru livlös bredvid honom
och han ringde efter polis och
ambulans.

Hans vänner stöttade honom när han
lade rosor på kistorna och vanmäktigt
lämnade kyrkan

Tårarna började plötsligt flöda ur hans
ögon när han kom hem
Allting brast när han drack ur en flaska
renat

Han slog sönder inredningen och sprang naken ut på gatan med tårar som bildat fåror i hans kinder.
Psykiatrikerna sövde ner honom

Efter en lång dvala vaknade han upp
och tårarna började åter att rinna
Kuratorerna och kristerapeuterna lade värmande ord över hans axlar och föreslog kristerapi och sorgekurser

Han prövade på allt som de föreslog
men han var inte kontaktbar
Tårarna skymde hans sikt när han
trampat igenom golvet
Jag vet inte var han är idag