Ditt jävliga hjärta är svart,
som sotet av drömmen vi brände till grunden
och smakar som blodet vi spotta ur munnen,
dött som den tystnad som sprätter upp stygnen
och händer som skakar värre för varje dygn,
medan nervtrådar spänner som elektricitet
och spöken blir vänner utan lojalitet,
som väsnas och viskar ut i hjärnbalken,
när nätterna slukar dig som har stupat,
liggandes, kippandes, på den frysta marken,
där är du, darrandes, som de blöta löv
som slickats emot asfalten,
som om du själv var ditt livs största narr, men,
ännu en gång så reser du dig,
tänker detta är bara ännu ett berg,
som du får bära för alltid med dig,
medan kotorna knakar och axlarna värker,
så inbillar du dig att alltsammans stärker
och någonstans så hoppas du att det inte blir värre,
men det vet vi sedan förut, att det inte stämmer,
för vad som än händer,
vilka vindar än vänder,
räknas aldrig utslagna tänder,
under nätternas bränder,
inte ens om de så vore guld,
rättare sagt som en evighetsskuld,
till någon gud som spelar bort liv,
där ännu en människa är ännu ett tidsfördriv,
också skrattar vi åt det, kan tänkas vansinnigt,
men är det enda försvar som återstår där inne,
i skallen, där spökena spelar med sågar
till stråkar på dina stackars nervtrådar,
som får dig att inse, att du och dina tankar,
är deras undersåtar, som du tvingas förlåta
och sväljer dina piller, timme efter timme,
ordinerat av en vårdare anställd av vansinnet,
är det så det ska te sig, är det så det ska gå till,
att inte våga vägra allt ingen människa vill,
tills en ger med sig, tills en slutligen stjälpt,
där finns ändå ingen som vill ge dig hjälp,
men för all del, vad kan gå fel,
vad har en som du och jag att förlora,
som bara kan glo på när de släcker våra solar,
så skrik för ditt liv, hamna på intensiv,
magpumpa upp alla piller med galla och saliv,
också tacka för dig och ta ditt ett sista kliv,
vi var nog aldrig menade att begripa detta liv.