|
|
Näset
Jag återkommer då och då till ett hus
Jag har inte varit framme vid det
Aldrig rört mig genom dess dörrar
Nej, det är en bild jag har
Möjligen ett minne av ett minne
En bredare å skiljer oss åt
Kanske en vik i en större sjö
Det föränderliga vattendraget
Gör det svårare att återge huset
Byggnaden varken viskar eller skriker
Det är bara beläget en bit bort
Uppför en lång svepande slänt
Gräsmattan en grön kudde
Dess ljusputsade fasad lyser i solen
Mörkblåa spröjsar på de välvda fönstren
Ovanför entrén en rundad balkong med stenpelare
Inga flyglar, huset står för sig själv
Jag ser det på håll
Jag har sett det flera gånger
Undrat vad
Och om jag undrar mer än så
Fri vers
av
DavidM
Läst 241 gånger
och
applåderad av 17 personer
Publicerad 2018-11-30 19:55
|
|
|
Johan Strömstedt
Att få göra som du gör och se sina inre bilder och dessutom förmedla dem.
Mycket fint!
2019-07-17
|
|
|
|
KattenKin
Undrar om det är där diktarjaget kommer hem?
Fint målar du upp drömbilden, eller den dunkla minnesbilden fast det hela tiden finns kvar en slags hinna. Jag tycker om texten, den känns spännande trots att den är ganska svår att ta på.
2018-12-08
|
|
|
|
Jaseph
Jag fastnar för beskrivningarna av huset och för att det tvingar mig att utvidga mitt ordförråd. Nu lär jag mig vad spröjsar och välvda fönster betyder. Jag tycker om formuleringar som tvingar mig att stanna upp och tänka till, som sistaraden ”Inga flyglar, huset står för sig själv”, och sista strofens underfundiga undran.
2018-12-07
|
|
|
|
ej medlem längre
Jag slås av hur välfunna dina titlar alltid är och jag låter mig så gärna ledas ut på detta näs, denna landbrygga mellan minne och chimär, som ett inre rum som åldrats eller en dröm om en bättre värld. En text som gör intryck och avtryck, som länge dröjer kvar.
2018-12-06
|
|
|
|
Stefan Albrektsson
Snyggt hur du hela tiden låter minnet av minnet/bilden av bilden (som är välmålat) behålla avståndet till diktjaget (och oss), och låter denne (och oss) undra och undra.
2018-12-02
|
|
|
|
Kungskobran
En dröm, en skimär, en längtan , det oåtkomliga, det vackra det sköna som skönjs i fjärran, det finns där men finns ändå inte, bakom en hägring finns något.
Din dikt ger många assosiationer som stor poesi skall göra
2018-12-01
|
|
|
|
Mow Dean
En filmisk känsla när jag läser. Väcker nyfikenheten, och lusten att stanna kvar i raderna.
2018-12-01
|
|
|
|
Stanley Rydell
Kommentaren råkade publicera sig själv. Därför en ny korrigerad. Glöm den förra!
Ett diktjag som skriver fram en bild av ett större hus liksom inneslutet i sig själv, solbelyst och samtidigt ges en oklar bild av det via vattenspegeln. Huset besjälas då det varken viskar eller skriker / varken inbjuder eller stöter bort där det står i ensamt majestät utan sidoflyglar att bekräfta dess närvaro; det är nog i sig självt. En återkomst, mytisk som ett minne av ett minne, pekar alltså mot att det finns flera lager att komma genom för att kunna ta sig genom en dörr som går att öppna. Dessutom är det åtskiljt från subjektet av/genom ett vattendrag. Dikten börjar framme vid huset genom att diktjaget slår fast att hen aldrig gått genom dess dörrar. Ett Nej reduceras till ett minne - av något verkligt som hamnat i glömskans djupa vatten? Sedan följer berättelse om husets autonomi, en distansering för att landa i återkomstens möjlighet: ser på håll (presens), sett flera gånger (perfekt). Berättelsen om den återkommande drömmen tar mark i undran - öppning mot vad som kan vara mer eller riktigare det något tillbakahållna: om (jag undrar) mer (än så).
En fint flätad berättelse som väntar på sin öppning, lager på lager, med sina små spår efter nycklar strödda på vägen.
Jag kommer att tänka på Clarence Craafords bok Barndomens återkomst.
2018-12-01
|
|
|
|
Stanley Rydell
Ett diktjag som skriver fram en bild av ett större hus som inneslutet i sig själv, solbelyst och samtidigt en oklar bild sv det via vattenspegeln. Huset besjälas då det varken viskar eller skriker/ varken inbjuder eller stöter bort där det står i lite ensamt majestät utan sidoflyglar att bekräfta dess närvaro; det är nog i sig skälvt. En återkomst, mytiskt som ett minne av ett minne, alltså talar om att det finns flera lager att komma genom för att kunna ta sig genom en dörr sim går att öppna, dessutom åtskiljt från subjektet av/genom ett vattendrag. Dikten börjar framme vid huset genom att diktjaget slår fast att hen aldrig gått genom dess dörrar. Ett Nej som sakta reduceras till ett minne, av något verkligt som hamnat i glömskans djupa vatten? Sedan följer berättelse om husets autonomi, en distansering för att landa i återkomstens möjlighet: ser på håll (presens), sett flera gånger (perfekt). Tar mark i undran - öppning mot vad som kan vara mer eller riktigare det något tillbakahållna: om (jag undrar) mer (än så).
En berättelse som väntar på sin öppning, lager på lager, med sina små spår efter nycklar strödda på vägen.
Jag kommer att tänka på Clarence Craafords bok Barndomens återkomst.
2018-12-01
|
|
|
|
ULJO
Fina minnen du levererar
2018-12-01
|
|
|
|
Marita Ohlquist
Intressant och spännande om ett hus
som upplevs tydligt och klart.
En dröm eller ett vagt minne?
Bra avslut men utrymme för egna funderingar.
2018-12-01
|
|
|
|
ej medlem längre
Spännande. Ett minne? En dröm? En glimt av framtiden? Själavandring? Tidigare liv?
2018-12-01
|
|
|
|
Peter Söderqvist
Jag gillar det drömska i texten avsaknaden av liv gör den nästan lite skrämmande. Det tysta huset som får liv genom att du berättar vad det inte gör är ett spännande grepp.
2018-12-01
|
|
|
|
Elisabeth Nilsson
Suggestiv och spännande text! Kan det vara en återkommande dröm, tänker jag. Tanken faller osökt, för jag har ofta sådana drömmar.
2018-11-30
|
|
|
Nästa text
Föregående
DavidM
|
