Gråmulna dagar
De som
varken börjar eller slutar

Vindrutan sprutlackerad av död

och Tröttheten
angenäm och ljummen

Gör mig likgiltig

Det blir så ensamt
Utan himmel
Utan sol
Inte ens blåmesarna
Som ivrigt sprätter bland solrosfröna och som då och då ger ifrån sig något litet tjipp

Förmår skapa trivsel

Det är blysaftsregn på allting
Så tungt
Att själva marken verkar insjunken som svältkinder
Upp sticker brosk och ben
Inte en cellvägg är hel

Här ska vi bo ett tag
Jag vet
Innan solen går upp igen

Allvaret binder mig med sina skuggor
Armarna på ryggen
Kanske är det skratten jag saknar mest
Pirret av
Ljusa lätta små skratt