Du kan säga alla de rätta orden,

få mig att vittra ihop och sen sönder och samman

Allt i samma andetag mot rysande nackhår

Bland alla oklara budskapen drunknar jag

Jag älskar att gå vilse bland ditt brösthår,

din hand mot min eksemärrade nacke lindrar något

Kanske en oro kring vem jag egentligen är,

eller vet jag ej vad som är kärlek och tillfällig bekräftelse

Du kan smeka mina osäkerheter med olöften

Jag kan tappa greppet och en del i mig låtsnar,

där försvann visst lite respekt och känsla av mig,

oj, du kom visst att ta mer plats än tänkt

Utan eftertanke är du en egen värld i mina tankars pandemi

Jag blir en ofärdig mening efter ett tveksamt kommatecken

Du kan sjunga med i låtarna jag älskar att falla in i,

lägga betoningen i låtraden som jag mimar i bilen till

Jag ger dig en skinande pokal för du tycks veta vem jag är,

för du dansar i takt till det jag alltid velat höra,

men du tappar rytmen när kraven naturligt dyker upp

Behov för ett behov blir krävande och för kvinnligt för dig

Du kan laga mig en måttligt god måltid,

som jag sätter på minnet som en kärleksförklaring

En kärleksförklaring som sätts på prov om och om igen

Jag älskar att ges det som anses vara självklart för andra,

det inger mig en känsla av att jag är en riktig specialare

En kvinna i en värld fylld av tomma och enkla kvinnor

Jag håller krampaktigt kvar vid dig, en man utan raka svar

Du vet bara hur man älskar när jag är i periferin,

för vem är då den enda kvar att ta plats?

Du kan ta din orätta plats för du är en man utan gränser