Så tycks det då äntligen bli en ny regering. Jag har med intresse följt dagens presskonferenser efter den senaste talmansrundan. Lätt imponerad är jag över hur väl respektive partiledare torgfört sina ställningstaganden inför det församlade pressuppbådet. De kom ju direkt från möte med talmannen. Men såklart. De kan ha varit väl förberedda, men bara sedan några dagar när de haft sina senaste möten med partikollegorna. Syftet var ju uppenbart. Nu gällde det att försvara sig och motivera för tittare/väljare att just han eller hon bör få fortsatt förtroende. Främst varför det dröjt så länge att komma fram till ståndpunkter de anser sig kunna luta sig mot när de - genom att avstå från att rösta - på fredag ämnar ge Löfven chansen att fortsätta regera, denna gång. 

Man talar mycket om löften och överenskommelser. Nästan lika mycket om brustna sådana. Använder gärna ordet svek. Det är laddat, och nu gäller det att skjuta skarpt. Alla detaljer har snart sjunkit undan i väljarnas medvetande, och det gäller nu att skapa och få med sig good-will. Den sitter i längre än detaljer i olika löften eller förmenta styrkedemonstrationer.

Men vi har ju riksdagen. Alla löften, varenda ett som dryftas i riksdagen,  ska ju passera ett majoritetsbeslut där. Det är där, dvs i den vanligen ganska tysta riksdagen som de faktiska besluten tas. Och sammansättningen där beslöts ju på i valet. Så vad är alla löften egentligen värda. Vad som lovats är att göra allt man kan. Hur? Vad? Jo, att försöka driva den ena eller andra linjen. Det kan man lova, men inget konkret riksdagsbeslut. Så vad är poängen. Jo, som en demokratisk grundbult gäller ju att man argumenterar för sin sak i riksdagens talarstol. I regel handlar det om att frälsa redan frälsta, eller tala för döva öron. Men kanske är undantagen viktigare nu när det inte finns någon stabil majoritet som agerar åsiktsångvält. Något frö av godo kanske gror hos någon motståndare. Då utvecklas politiken. Då kanske det är bra att det varit så mycket vånda som föregått den nu aktuella regeringsbildningen. Många har - åtminstone i retoriken - tvingats tumma på sina principer. De små partierna mest, av 2 skäl: Litenheten vittnar om svaghet i argumenten. Litenheten betyder risk att åka ur riksdagen om det blir omval. Och är man stor, så kan man i princip även vara mera stursk.

Så eliminerade "de" då ytterlighetspartierna. Eller gjorde de det? Nej, partierna har sina röster i riksdagen. De kan inte stoppas av andras löften. Majoritetsbeslut gäller.  Och om en sakfråga står och väger är man nog klok nog att inse att röster från alla partier är intressanta. Det manar till samtal mellan alla som kan tänkas som en möjlighet eller hot i riksdagsomröstningen. Om man kallar det förhandling, eller inte, är väl mest en kosmetisk fråga, även om ett eventuellt stöd kan villkoras. Det kommer nog att kallas "samtal" framöver. Dylika villkor har också ett begränsat värde då de i sig tarvar majoritetsbeslut när det blir skarpt läge för dessa, framöver.

Dessutom får väl ändå den ett par hundra år gamla sedvänjan att tala i höger/vänsterskala te sig ganska fadd och i sakfrågor inte längre särskilt relevant. Förnuft och känsla gäller. Detta med höger/vänster härrör ju från fransk politik i en tid som var enormt annorlunda vår tids. I grunden handlar det ju idag om ägande. Privat eller samhälleligt. Och på den punkten är skillnaden ganska liten mellan de flesta berörda partierna, fast vi har en del käbbel om vinster i välfärden. Inte som ideologisk princip i debatten, utan som en fråga om att värna om skattebetalarnas pengar. Denna fråga drivs ju av V som annars aldrig brukar betona sparsamhet, utan stora satsningar på hjärteområden, utan att ha särdeles tydlig argumentation kring motsvarande finansiering. 

Även när det gäller social trygghet är skillnaden ganska liten. Den bekante Göran Persson tyckte ju nyligen att tiggeri skulle förbjudas. Man må tycka vad man vill om så svepande åsikter, men inte präglas den av skydd av den svage. Vår biståndspolitik upplever jag heller inte som någon stor stridsfråga.

Så något om demokrati. Det betyder folkstyre. Inget annat. Många ser dock demokrati som något behjärtansvärt. Allmänt behjärtansvärd människovänlig hållning i någon fråga har ytterst lite med demokrati att göra, även om demokrati i sig syftar till att få till breda och därmed förnuftiga och i regel mänskliga beslut. Men då folket styr så måste ju folket diskutera saker. Att utsluta någon eller något parti måste ju baseras på att det är meningslöst, och så dumma är ytterst få. Nej, det är genom att diskutera som man närmar sig varandras ståndpunkter, kanske till och med accepterar dem, så motsvarande beslut kan omsättas i praktisk handling i god ordning. Demokrati är ingen självklarhet, och det förvånar mig att man inte, då och då i dagens politiska debatter, berör demokratins viktiga fundamentala principer.

Sammantaget är jag ganska optimistisk kring den regeringsbildning som nu känns högst trolig. Jag har också viss förståelse för att saken har tagit den tid den har. Det tycks mig som att återstoden av mandatperioden kommer att leda till många omfattande reformer som kommer att präglas av sunt förnuft. Detta senare är mitt adelsmärke i den politiska debatten.