En tanke om en vandring som blivit till en dröm, ännu en avlägsen dröm, men i allafall får det mig att ha något att se fram emot och det är väl alltid bra att ha.

För 10 år sedan företog jag min egen privata pilgrimsvandring. Målet var min svärfars hus på Frösön i Östersund. Starten gick runt den tjugonde maj, mest med tanke på att temperaturen vid den tiden antogs vara lämplig för att promenera längs den 20 mil långa rutten. Med ryggsäck och ett litet tält och sovsäck med liggunderlag anträdde jag färden. Även ett spritkök och lite mat medfördes på den påbörjade resan. Jag hade dessförinnan tilverkat en förhöjd sele av aluminium specialgjord för vandringen, detta då jag trodde att det skulle göra bördan lättare om den kom sig lite högre upp. På fötterna hade jag mina tunna bekväma stövlar.

Färden gick tvärsöver från Junselevägen, längs en skogsbolagsväg till Juvanådammen, en lten by, in på skogen. Där slog jag mitt första nattläger och där övergav jag delar av min packning till en som som har en sommarstuga där och han lovade ta grejerna, bl.annat aluminiumselen och lite mer, till Myckelgensjö.

Första dagsetappen var avklarad och med den, upptäckten att mina stövlar hade alltför tunn sula. Tyvärr var det inget jag kunde åtgärda då närmaste skoaffär var 6 mil bort. Efter en natts halvdålig sömn (det är så många obekanta ljud därute i naturen) stoppade jag i mig lite föda och fortsatte mot nästa delmål som var Näsåker (där Urkultfestivalen hålls varje år i början av augusti) Nu hade jag gårdagsvandringen i benen och det blev några tunga kilometer den dagen. Jag nådde aldrig Näsåker den dagen, istället övernattade jag i närheten av Omsjö, som ligger vid Storsjön (dock inte i Jämtland)

Nåväl, efter en knölig natt i en tallskog fortsatte jag vandringen framåt. Vid lunchtid anlände jag till Näsåker och hälsade där på en kompis och träffade några andra jag kände sen tidigare. Tillbaka på vägen korsade jag Ångermanälven och gick mot Ramsele. Sedan jag gått en halvmil var det dags att sätta upp nattkvarteret, denna gång invid en liten bäck. Trots att jag var väldigt trött kunde jag inte sova, jag omgavs av mystiska ljud som jag i min fantasi förknippade med björn. Jag uppstod, rev tältet och bestämde mig för att i natten försöka ta mig närmare Ramsele.

Temperaturen som vägrade att följa min uppgjorda plan hade nu lierat sig med en begynnande värmebölja som gjorde att det kändes helt okay att vandra på natten, istället. När morgonen grydde kom jag till ett ställe där min kompis flickvän har en syster, Lena. Sedan jag gästat henne föreslog hon mig att ta en genväg för att korta färden till Ramsele. Om det var av trötthet vet jag inte, bara att genvägen gjorde sträckan dubbelt så lång som det var tänkt.

Tillbaka på huvudvägen nötte jag på, ena foten växelvis framför den andra i mina stövlar med de lövtunna sulorna som gjorde att jag kände varenda dammkorn under stövlarna. Utmattad tog jag in på ett hotell vid framkomsten till Ramsele, där jag halvt medvetslös föll ihop på sängen och vaknade dan därpå.

Någorlunda återhämtad uppsökte jag skoaffären och köpte ett par bekväma gympaskor med en tjockare sula. Stövlarna som jag dessförinnan plågat mig med, ansökte jag om tillåtelse att få lämna till den trevliga expediten, som beviljade det. Sedan lyxade jag till det och gick och åt på "Svar" anläggningen. Ett ställe där människor kan släktforska. Nästa etappmål hette Lungsjön någon mil längre fram, på resan till huvudstaden i Jämtland , eller Evenland som Uffe Hemingsson från Raftsjöhöjden, numera bortgången, namngett en av sina låtar till. Med nya, om än inte så spänstiga steg, styrde jag stegen från Ramsele och över Fjällsjöälven.

Det var inte långt till Lungsjön, mitt nästa mål men uttröttad blev jag i allafall, den sista biten blev ändå en plåga. Framkommen knackade jag på på ett hus då jag visste att det skulle vara ett vandrarhem där och även en affär. Jag visades till en nedlagd skola med, tyvärr också en nedlagd affär. det visade sig att jag var ute ett år försent för att handla där. Hela denna skola hade jag för mig själv. Efter dusch och mat gick jag (frivilligt) ut och tittade mig omkring innan jag intog min bekväma säng och sov riktigt gott.

Nästa morgon blev det frukost och fortsatt vandring, denna gång mot Borgvattnet, känd för sin spökande prästgård. Folk kommer dit och betalar för att sova där och uppleva de eventuella spöken som ska hålla till där. Dagen och jag gick och när mörkret föll hade jag kommit till det första ödehuset i Borgvattnet.

Det var ett artonhundratals hus med oslaget hö på gårdsplanen. Jag slog upp tältet men sov dåligt då jag trodde att det kanske var prästgården jag bebodde. Känslan liknade den jag fått vid Näsåker då jag trodde jag hörde en björn som grymtade i närheten av tältet.

Nu i Borgvattnet trodde jag att jag ofredat några eventuella spöken där. Efter en någorlunda sömnlös natt fortsatte jag på förmiddagen in mot centrum av Borgvattnet där jag till min glädje såg att det fanns en affär. Nu hade det blivit söndag så frågan var väl om jag skulle få handla där. Efter att jag ringt på i ett närliggande hus var det en kvinna som lovade hjälpa mig sedan jag berättat om den nedlagda Lungsjöaffären. Jag provianterade och kvinnan förvånade sig att jag vågade vara ute och gå ensam när det fanns så mycke björn i området, men jag förklarade att jag väldigt gärna ville se en björn, bara inte för nära, eller innifrån.

Sen visade hon mig vägen till den berömda prästgården. Jag stapplade uppför vägen till gården där en kvinna i ett kök höll på att förbereda för ett sällskap som skulle äta där och utmana spökena i den mörka natten brrr! Jag fick även se gungstolen som gungade av sig själv och kastade av en präst en gång som satt i den. Väl nere på stora? vägen, fortsatte jag ut genom byn och konstaterade att en björn hade lämnat spår efter sig bara nåra hundra meter från byn.

Nu bar det av mot Skyttmon som ligger efter vägen mellan Hammerdal och Hammarstrand.När jag kom till korsningen för att där ta till höger för att närma mig byn anföll de värmeböljsväckta mygghorderna med full kraft. Jag blev tvungen att hålla munnen stängd trots min ansträngda lekamen för att inte släppa in några hundra av de alerta flygarna. Jag vandrade nästan igenom hela byn innan jag såg ett lämpligt ställe att övernatta på, invid en ladugård, på lämpligt avstånd från vägen.

Jag satte upp tältet och gick tretti meter från det för att därefter springa runt i högsta hastighet för att lämna myggorna på efterkälken. När jag fått ett visst avstånd satte jag kurs mot tältet och slängde mig in där baklänges och drog med blixtens hastighet ner dragkedjan för att lämna kolonin utanför. Efter en någorlunda lugn natt forsatte jag nästa dag på min vandring.

Nu hade verkan av de nya skorna avtagit och fötterna och benen värkte av ansträngningen. Jag hade nu vandrat i sju dagar och jag åt inte längre nån fast föda. Det var bara törsten som ideligen behövde släckas. Nån hunger besvärade mig inte längre. Den dagen kom jag in i andra andningen, eller om det var tredje. Under en period flödade gamla bortglömda kristna sånger genom min kropp och ut genom munnen. Det var en säregen upplevelse, som jag upplevde som stärkande och jag förstod att jag nog skulle klara av den långa vandringen.

På kvällen slog jag läger invid ett uthus men blev tvungen att flytta tältet då det kom en karl som sa att de skulle flyttas några får där jag hade tältet. Jag drog iväg ett par hundra meter och slog ånyo upp tältet. I morgon, tänkte jag, har jag en chans. 2,6 mil kvar till Lit. Som var slutet på min vandring, då jag hade tänkt åka den sista milen in till Östersund med buss. Den stora, hårt trafikerade vägen lämpade sig inte för en fotvandrare som jag, tänkte jag innan jag begynte den medvetslösa sömn som jag så väl behövde, efter det traditionella kvälls teét

Det var långa kilometer dagen efter, för att inte tala om, milen. Slutligen passerade jag Hårkan, en liten älv strax innan Lit. Nu var jag totalt slut men promenerade på övertid. Jag hade inte längre kraften men gick ändå, benen bara fortsatte. Av gammal vana? Inte vet jag. Men gick gjorde de. Hundra meter längs Östersundsvägen i Lit förde mig till en campingplats där jag lånade en dusch.

Jag kunde inte längre stå utan jag satt eller halvlåg i duschen medan de varma vattnet både pinade och svalkade mina överansträngda vandrareben Jag blev väl nån halvtimme där på golvet innan jag mödosamt tog mig upp på en bänk och klädde mig långsamt. Efter betalningen Gick jag tillbaka 100 meter till en busshållplats. Tio minuter senare satt jag i den halvtomma bussen in mot staden.

Efter en kilometer till, mellan busstorget i Östersund, och Frösön, låste jag upp dörren till svärfars och klev in Satte mig i soffan och grät med strida tårar. Vad det rörde sig om har jag ingen aning om men det var nog nåt som släppte inom mig. Sedan tårarna torkat sköljde jag av ansiktet och begav mig det närbelägna Konsum där jag inhandlade mat och återvände senare för en maratonmiddag, för att därefter gå och lägga mig i en underbar säng trots att klockan inte hunnit passera åtta på kvällen. Dagen efter kom min svärfar hem efter ett besök i Stugun hos sin särbo. Så här i efterhand förstår jag att allt skedde som det skulle och jag var glad att jag fick vara ensam med mig själv den första tiden efter att jag avslutat den långa promenaden. Ett par dagar efteråt tog jag en buss som via Sollefteå transporterade mig och min packning till Junsele, varifrån min sambo mötte upp med en kram och återbördade mig till vårt Västanbäck.

För att återknyta till början av texten är den nya vandringen jag skulle vilja göra: En vintervandring! Eller om man ska kalla det Väderstrecksvandring. Alltså man tar ut en kompassriktning, sedan går man i den riktningen, så länge man beslutar sig för det. 5 dagar skulle kanske vara lämpligt. Kul är det att ha att fundera över i allafall.

Framtiden får väl utvisa om det blir nåt av.