Jag, Herr Olsson, talar ibland med De Döda,

men De svarar icke.

Vänder sig bara bort och försvinner.


Igen.


Och igen.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Tänk att jag, Herr Olsson, också ska dö.

Märkligt...


Jag har ju alltid funnits!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag fruktar icke Ålderdomen och Slutet!

Jag är van att dö ung.

Om och om igen...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Döden bär en gnistrande och underbar mantel
med oregelbundna strimmor av natten.

Manteln kallas Livet.

En dag faller den av och blottar i sin purpurröda tystnad Ingenting.



Absolut Ingenting!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag, Herr Olsson, drömde att jag var ensam på jorden.

Alldeles ensam.


Jag vaknade och insåg att jag icke hade drömt.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~


Som unga lever vi alla med livsångest.

Som gamla lever vi alla med dödsångest.


Däremellan ett kort, mycket kort andetag av befrielse.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag, Herr Olsson, sökte Vägs Ände.

Jag fann Livets Mening:


Att falla ner i Avgrunden.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag, Herr Olsson, har äntligen accepterat

Den Eviga Ondskan:


Att tvingas leva under Tidens Oavbrutna Giljotin...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Livet är endast en transportsträcka till Den Kolsvarta Död.

Där förvandlas våra skröpliga kroppar till Evärdelig Energi.


Evärdelig Energi driven av Vanvettets Oavbrutna Ångest!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~


Livets Obamhärtiga Ljus bländar och river bara våra ögon

till salta frätande tårar.


O, så mycket bättre att försonas med Mörkrets Svalkande Skönhet!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~


Att dö är att höra tystnaden tystna.


~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

O Du Olyckliga Människa!

Avundas Jordens Alla Djur och Växter!

Ty, De veta icke att De också skola Dö...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Livet plågar och missbrukar oss alla med ett hånleende och iskallt hjärta.

Döden är vår enda tröst.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Livet är den ultimata fångenskapen...

Döden är den ultimata friheten!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Livet är som allt annat:

Konstruktionens svett och möda.

Destruktionens ohöljda glädje.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~


Se och omfamna Livets Stora Gåva:

Den Väsande Viskande Vinden som släcker Smärtans Alla Rödglödgade Ljus!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Och sålunda talade jag, Herr Olsson, 3000 år efter Zarathustra:



"Vi är ändå bara små små små
ynkliga och beklagansvärda sandkorn...

Men utan sandkorn ingen sand!
Och utan sand ingen mjuk och lätt strand!

Nej,
ingenting
ingenting
ingenting ner till
Den Stora Glömskans Blå..."



































































Hej och hå!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~.