hon kommer tillbaka och faller tillbaka in i hans armar
veckan utomlands har varit lång, så många piller, så många vätskor
och ett avsked som ekade i märgen,
ett provisoriskt hejdå för alltid,
det klart hon behöver en hand att hålla
en kropp att hålla

han är här han är alltid här
statisk
han är en varelse som har en värld inom sig
stängd
men han pratar fingrar och smekningar
mys och kramar
hon behöver hans språk när hon tappat talförmågan
när tungan låst sig om hennes eget
när kroppen hennes språk var förankrat i har slitits från henne står hon stum
då behöver hon försvinna i en famn

han är så mycket kropp
han kan inte prata
han är stum
men han talar längtan och tryck
kompressioner över hjärtat för att hålla ihop det
hans hjärna spökar,
det är alltid problemet
då är det bra att ha en kropp
och bli hållen

inatt hölls han ihop
imorse lekte fingrar
snabbare och snabbare räder över pirrande hud
idag sägs inget i matsalen
och nu är hon hemma igen och han försvinner in i hennes armar och glömmer
alla andra

jag lämnar soffan, lämnar vardagsrummet,
går upp och skriver,
lämnar värmen och orden åt kärleken som tog den
jag tävlar inte
jag har jobbat med det här att inte bli vald,
bara välja,
tappert håller jag uppe hakan och tittar inte mer än behövligt
på de två som förlorar sig i varandra i soffan


det här hade varit en vacker historia
sorglig men vacker
om behov och tillgodoseendet av det
om inte den allvetande berättaren hade varit jag