Bakgrund

1970, det år då jag skulle fylla 21 år, flyttade jag tillsammans med min man Hilding och vår 2-årige son Jörgen till en liten stad i Brasilien som heter Juiz de Fora.

Namnet betyder "Domaren som kom utifrån". Den blev döpt till det en gång i tiden när det rådde så stor korruption bland de ledande i staden, att alla var mer eller mindre inblandade i allt, varför de blev tvungna att ta in en domare utifrån, för att döma i olika tvistemål. Därav namnet.

Min man hade fått anställning på ett svenskt multinationellt företag där så det var därför vi flyttade dit..

Jag var vid den tidpunkten även gravid i nionde månaden med Birger. Vi skulle flyttat ner tidigare, men pappersexercisen drog ut på tiden, så det dröjde till sista veckorna innan han skulle anmäla sin ankomst.  

Det var inte tillåtet att flyga de 9 timmar som det tar över atlanten mellan Köpenhamn och Rio de Janeiro när man är höggravid, men företaget mutade flygbolaget, så det gick vägen.

Själv var jag ung och frisk och inte orolig för att det inte skulle gå bra.

Vi hade skrivit ett kontrakt på 4 år, men det skulle visa sig att vi inte flyttade tillbaka till Sverige förrän 1981.

I kontraktet ingick det en semesterresa till Sverige vartannat år.

Allt som hände under alla dessa år finns det mycket att berätta om, men den här gången tänker jag begränsa mig och enbart berätta om första gången jag återvände till Brasilien efter 19 år och hälsade på alla vänner vi fått under årens lopp. Vi hade hållit kontakt med varandra och några av dem kom regelbundet till Sverige varje sommar, så vi träffades regelbundet och uppehöll  kontakten även på det sättet.

Min man och jag klarade inte av omställningen till ett liv i Sverige i det svenska  samhället igen efter så många år utomlands, så vi skildes 1986 efter 18 års äktenskap.

Återresan började i början av december 1999 och jag skulle stanna ett par veckor in på år 2000.

Jag höll som bäst på med att bygga upp föreningen "Vänner utan gränser" här i Sverige, tillsammans med en somalisk kvinna och en sydafrikansk man. Det var ett integrationsprojekt för att försöka integrera afrikanska ungdomar i det svenska samhället.  

Ett avbrott av detta slag var välkommet. Jag hade sparat ihop lite pengar till detta ändamål

och skulle bo hos våra goda vänner Erik och Daniella.

Att jag valde just december för min ankomst beror på att jag ville fira både julen och millenniumskiftet tillsammans med dem.

Under alla åren vi bodde där, föll det på min lott att tillreda en svensk julskinka med dopp. Vi firade alltid svensk jul.

Märk väl med även doppet och glöggen i kanske 35 gr värme. Lite svettigt, men skulle det vara svenskt, så skulle det!!

Detta hedersuppdrag ville jag infria ännu en gång.

Först  får jag be slaktaren stycka grisen så skinkan blir utskuren på svenskt sätt. Sedan ska den ju ligga i saltlake några veckor också. Ja, helt enkelt hela den gammaldags proceduren.

En annan orsak till att jag valde just den tidpunkten var också, att alla som jobbar i andra städer alltid kommer hem till julen och jag ville ju träffa så många av mina vänner som möjligt.

Annars är ju december den brasilianska sommaren och det kan bli väldigt varmt och jag tycker inte om värmen i den höga luftfuktigheten, men det visade sig att jag hade tur. Det blev inte varmare än sådär +30 gr. Jag var lycklig och brasilianarna var missnöjda med den "kalla" sommaren.

Så kom dagen när jag skulle åka. Tog flyget från Arlanda och första anhalten var Amsterdam. Planet  var försenat, så jag misstänkte att bagaget inte skulle hinna med flyget till Rio och inte jag själv heller för den delen.

Amsterdam är en stor flygplats och det var långt till den terminalen där jag skulle byta, så det gick undan må ni tro. Jag halvsprang och mycket riktigt, så hann jag. "Skönt" tänkte jag för annars hade jag ju fått ta in på hotell eller något i Amsterdam och det är ju inte så kul att slösa tid på sådant, när jag snart äntligen skulle få träffa alla mina vänner igen. Jag var en aning förväntansfull, som ni kanske förstår.

Jag hann med planet till Rio men hur jag än tänkte kunde jag inte förstå hur bagaget skulle hunnit  med, men det visar sig väl tänkte jag.

Resan gick som vanligt bra. Jag skäms nästan att säga det, men jag njöt när jag såg föräldrar med barn och nappflaskor och deras försök att underhålla barnen under den långa resan. Jag hade själv gått igenom den proceduren så många gånger under mitt liv och visste hur ansträngande det kunde vara.

Men den här gången var jag ensam. Inga barn att ta hand om, så nu njöt jag när jag bara kunde luta mig bakåt och sova.

Så landade jag i Rio kl 19.00 lokal tid. Gick till väskbandet och väntade på att bagaget skulle komma ut. I Rio är det inte så noga med informationen som det kan vara på andra flygplatser, så jag tänkte att det visar sig väl om väskorna är med eller inte.

En av mina medresenärer fick sin ganska snabbt. "Då gick det vägen i alla fall" tänkte jag och stod lurad kvar en stund till. Väntade och väntade!! Till slut fick jag nog och gick till Taxfree shopen och köpte parfym och vodka och vad det var som Erik hade på sin önskelista, för att tiden skulle gå lite fortare.

Under tiden hade det kommit ut någon från flygbolaget och informerat om att vårt bagage var försenat och de visste inte när vi skulle få det.

Inte den dagen i alla fall.

OK. Eftersom jag inte varit där när resenärerna bildat kö, hamnade jag sist bland dem alla. Det är många som får plats i ett så stort plan. Den exakta siffran vet jag inte. Vi släppte fram mammor med barn först och sedan var det bara att stå och vänta.

Jag visste ju att Erik skulle vänta på mig, så jag var inte orolig. Kände honom så väl att jag litade på att han inte lämnade flygplatsen utan mig. Trodde naturligtvis att flygbolaget informerat de väntande om situationen, men så var inte fallet. Nu har Erik själv mål i mun, så han hade frågat någon som kom ut och på så sätt fått veta vad som hänt.
Nu hör till saken att all pappersexercis skedde manuellt, varpå det tog en evighet att komma ut.

Kl 24.00 kom jag äntligen ut. Jag såg ingen Erik, men däremot en annan man och visst var det Eduardo! Efter 19 år. Gissa om det kändes bra!!! Han hade druckit några öl tillsammans med Erik, dels för att få tiden att gå och dels för att Eduardo var nervös.

Erik hade just då gått en våning upp för att se om där fanns någon

vänlig själ som kunde tala om för honom när jag skulle slippa ut, men han fann ingen. Eduardo och jag började gå emot hissen och då kom Erik. Ännu ett glatt återseende trots att det inte var så längesedan vi träffats.

Alltså kom jag till Rio med mitt handbagage, några flaskor parfym, en back Vodka och lite Whiskey.
Jag kom ju egentligen inte bort utan hem, så jag klarade mig med det i 48 timmar.

Drickat fick de andra ta hand om och jag hade som väl var tecknat en försäkring på 2.500:- kr om bagaget skulle dröja mer än 24 timmar och 5.000:- kr om det skulle ta mer än 48 timmar. Det tog exakt 48 timmar, så jag fick mina pengar så småningom mot uppvisande av kvitton.

Köpte en ny utstyrsel i vitt till nyårsafton. Då klär sig alla i vitt i Brasilien, så nu fick jag ju en snygg dress till det.

Så bar det iväg från flygplatsen igen till Erik och Daniellas lägenhet på Copacabana.

Samma resa som jag gjort så många gånger förut, men nu med andra ögon. Nu med

igenkännandets tårade ögon. Som att komma hem igen efter alla år, men det kändes som kanske 2 år och inte 19. Allt var på plats.  Sockertoppen och Kristusstatyn stod som vanligt högt och hälsade alla välkomna.

Hemma i lägenheten väntade Daniella med mat och sedan ville de gå och lägga sig. Kan ni tänka er! Gå och lägga sig redan!! Ok kl var väl sådär 02 .00 på morgonen, så det var ju på tiden, men för mig kändes det som om jag kunde vara uppe hela natten. Förmodligen övertrött, men lycklig.

Eduardo hade gått hem till sig. Han bodde bara några kvarter bort. Född och uppvuxen på Copacabana.

Från balkongen har jag utsikt direkt upp mot Kristusstatyn och jag stod länge, länge och tittade upp på den, speciellt denna första natt, men även alla andra nätter som jag tillbringade i Rio. Han står där så ståtlig och vackert upplyst gjord av skånskt cement.

När vi bodde i Juiz de Fora, som ligger ca 20 mil norr om Rio uppe bland bergen, levde vi som andra brasilianare i mångt och mycket. Vi hade våra svenska fester och traditioner, men annars var vi integrerade.

Eduardo är Daniellas brorsson. Därmed kändes han som släkt till oss också. Det är så där nere att äldre kvinnor blir mostrar och fastrar och äldre män morbror och farbror åt barnen och vi i samma ålder syskon. Det är något helt naturligt.

När Eduardo var i Juiz de Fora, vilket hände väldigt ofta och det var dags att sova, sov han i det hem där han var just då.

Var han hos oss, så sov han där, eller om han var hos sin bror, ja, då sov han där. Hans eget hem var ju i Rio och om vi var för många när vi var där, så vi inte fick plats i lägenheten, ja då sov vi hos honom och hans mamma.

Han var lika gammal som jag men ogift. Ibland hade han någon flickvän ibland inte.

Senare gifte han sig och vi var alla med på deras smekmånad. Det beror på att Eduardo och Maria inte hade råd med en egen sådan. Det var Erik som betalade för dem.

Vi hade planerat in en semesterresa till Bahia. Vi var sammanlagt 12 personer och vi åkte i 3 olika bilar i parad till El Salvador. Det tog 3 dygn i en fruktansvärd hetta och ingen luftkonditionering i bilarna på den tiden. Men vi stannade ganska ofta och åt och rörde på oss. Vi sov på olika hotell.

Första natten var ju Eduardos och Marias bröllopsnatt och vi skojade naturligtvis med dem om den.

Men det var något som hände och gick på tok. Eduardo drack sig så full att han var nästan medvetslös. Det var ju inte så kul för Maria, men naturligtvis fick Eduardo äta upp det under de kommande åren. En sådan sak kan man inte låta passera utan han blev verkligen retad för det.

Även den resan tarvar en egen historia, som kommer lite senare.

Erik och Daniella hade ett sommarställe lite utanför Juiz de Fora. Där fanns en liten sjö och swimmingpool, så vi brukade tillbringa helgerna där tillsammans allihop. Grilla, sola och bada och dansa och allt möjligt.

Min man Hilding och Eduardo brukade spela gitarr och sjunga tillsammans på kvällarna med varsin öl framför sig.

Barnen lekte för sig och grodorna gjorde allt för att överrösta sången. Ibland lyckades de ganska bra. Eldflugorna flög runt omkring och på väggarna och taket på verandan sprang ödlorna omkring. En Arapapegoja som var ganska bra på att tala och sjunga samt några apor som sprang omkring, tillhörde också gemenskapen.

Ibland tände vi levande eldar också och alltid satt Hilding och Eduardo och spelade och sjöng.

Visst märkte jag att Eduardo och jag kom väldigt bra överens och när de sjöng kärleksvisor kändes det som om båda sjöng för mig.

De första åren var ju Eduardo ogift och han respekterade alltid att jag var gift. Gjorde ingenting för att få min uppmärksamhet mer än genom dessa sånger och naturligtvis kände jag hans blickar.

Jag tycker mycket om honom också, men jag skulle aldrig komma på tanken att vara otrogen och senare var ju även han gift.

De fick en flicka medan vi bodde kvar och en pojke något år efteråt.

Senare fick jag höra att de skilt sig.

Jag var ju hela tiden informerad om hans liv genom Erik och Daniella och han om mitt också genom dem.

Så gick nitton år och nu var jag tillbaka och den som var den förste att möta mig var just Eduardo.

Erik, Daniella och jag stannade kvar i lägenheten i Rio tills mitt bagage kom. Vi gjorde inte så mycket mer än var på stranden och handlade lite. Lägenheten ligger nästan längst upp på Copacabana, så när man går ut genom dörrarna har vi Ipanema på ena sidan och Copacabana på den andra. Lika långt till båda. Ipanema är också jättefint, så vi gick ibland till den ena och ibland den andra stranden. På bottenvåningen på höghuset finns det bassänger också där vi brukade hålla till.

Eduardo kom och gick i lägenheten som det barn i huset han är. Så kom då de förbaskade väskorna och vi gav oss iväg upp genom serpentinvägarna hem till Juiz de Fora.

Åter kändes det som om det inte var så längesedan jag varit där. Utsikten är förödande vacker och jag satt bara och njöt.

Nu hade Erik och Daniella flyttat ut till sommarstället permanent och deras son bodde också i ett av de andra husen där.

När jag flyttade därifrån hade Erik precis köpt små ynkliga eukalyptusplantor som han planterade. Ena små stackare.

Nu när vi kommer och kör in genom grinden och utefter häcken på hela infarten, vad får jag då se??!!! Jo, säkert 30 meter höga träd. De hade vuxit så enormt. Det var det som hade ändrat sig mest.

Nu kom det dagar när vi förberedde oss inför julen. Folk kom och gick. Många vänner kom förbi för att hälsa och fler skulle komma allt eftersom. Erik, jag och deras barnbarn Fabian körde omkring en hel del. Erik visade mig till små städer som vi besökt tidigare under åren vi bodde där och det var trevligt att träffa på samma ägare i den mat och grönsaksbutik som jag handlat 19 år tidigare. Oförskämt nog såg han precis lika dan ut nu som då.

Ja, det var mycket och det som slog mig är att, som relationen är mellan vänner när man skils, samma relation finns kvar när man träffas igen. Det är bara att fortsätta där vi slutade.

Jag har en speciell väninna och fd granne som heter Annabella. Hennes söner är uppvuxna tillsammans med mina och vi har mycket gemensamt. Nu bor hon ensam med sin man, för hennes söner hade flyttat till USA och England.

Naturligtvis bjöd hon mig på middag, som hon lagade själv. Det är extra fint att bli bjuden på mat som de lagar själva och inte låter tjänstefolket göra det. Det är en ära att bli bjuden på sådan mat.

Vi åt och träffades många gånger under tiden jag var i Juiz de Fora.

Jag hade dock ett problem och det var att Erik och Daniella har blivit ovänner med en familj som jag umgicks mycket med när vi bodde där och som jag tycker väldigt mycket om.

Jag ville inte såra min värdfamilj med att säga att jag hälsar på dem, så jag gick genom Annabella. Jag sa till Erik att jag stannar hos Annabella hela dagen och att hennes man, som kör taxi, kör mig hem på kvällen.

Det var bara den familjen som inte visste i förväg att jag skulle hälsa på igen, så när jag tog telefonen hemma hos Annabella och ringde till dem, var det Johan, mannen i familjen som svarade. Jag sa vem jag var och fick ett glädjetjut till svar. Då måste vi göra fest sa han. "Jaha", sa jag, men jag har tänkt komma nu på en gång.

Då blev han ännu mer eld och lågor och sa att naturligtvis skulle jag göra det. Annabella var tvungen att följa med mig, för jag skulle inte hittat tillbaka dit själv. Dels beroende på mitt dåliga lokalsinne och dels på att staden hade vuxit enormt under dessa år.

Det kändes så underbart att åter stå vid deras grind och ringa på och när de svarar

Säga som förr "ska jag behöva stå här ute, eller tänker ni släppa in mig". Underbart!

Det var ett fint återseende. De ville veta allt om min familj och jag om deras. Av dem fick jag den bästa komplimang jag någonsin fått tror jag. Det gick rakt in i mitt hjärta. Jag blev nästan salig.

Det är så att de inte kände min vän Annabella tidigare och när vi satt och åt sa Alice, Johans fru att, "jag måste fjäska lite extra för henne, för hon är ju gäst". "Jaha", tyckte jag skämtsamt. "Är inte jag det då"? "Äsch, säger Alice då. "Du hör ju till huset"!

Efter 19 år som vi inte haft kontakt mer än genom julkort, så tillhör jag fortfarande huset!! Vilken känsla!! Där säger man till mycket nära goda vänner att "huset är ditt". Med det visar man vilken kär vän man är. 

Jag fick tårar i ögonen, men det tror jag inte att de såg. Innan vi gick bestämdes det vilken dag de skulle göra festen för mig och bjuda in sina barn, barnbarn och några fler vänner som jag kände.

Den festen blev också något alldeles extra med mycket god mat och prat om hur det var, hur det är och hur det ska bli.

Jag fick smyga mig till den festen också och när de körde mig hem efteråt, kunde de inte köra mig ända fram till Erik och Daniellas hus, för då skulle de se vilka de var.

Jag tyckte det var onödigt att röra om i grytan.

De släppte av mig något hundratal meter från huset på infarten och om ingen varit med och sett hur mörk en brasiliansk natt är på landet, kan inte tänka sig hur svart det är. Dessa 100-talet meter tog mig evigheter att gå. Man ser absolut ingenting, men ormarna brukar sova vid den tiden, så jag var inte rädd, men hade svårt att orientera mig trots häcken.

Erik var som vanligt vaken när jag kom. Han gick aldrig och la sig förrän jag var hemma. Detta har en svensk svårt att förstå, men helt naturligt för oss, så hade han, som man, ansvaret för mig så länge jag var där.

Så kom julen och vi hade vår vanliga jul och det kom många gamla goda vänner, som de sa för att återuppleva minnet av min skinka. Julskinkan!

Eduardos bror och hans fru kom, hans mamma, men ingen Eduardo. Jag tyckte det var lite taskigt emot mig. Jag tycker ju väldigt mycket om honom och jag visste ju att han gör det med mig också, så jag förstod ingenting. Skulle han inte passa på och träffa mig så mycket som möjligt nu när jag var där trots allt så kort tid??!! Flera kvinnor ringde och försökte övertala honom, men det gick inte. Nähä, så fick vi fira julen utan honom då!
Förr brukade vi ha en oxe som kördes av "drängen" iklädd tomtekläder och med en blomstersmyckad kärra efter sig med alla julklapparna. Nu fanns där inga så små barn, så det var bara någon av oss som var tomte.
På juldagen gick jag tillsammans med Eriks son och hans hustru till bykyrkan. Det är verkligen en liten bykyrka på landet. Den enklast tänkbara, men så underbart vacker. Tre väggar och ett tak. Det var allt. Ingen vägg där dörren kunde hänga i, utan den var helt öppen alltid.

De hade smyckat den. Hängt upp en stjärna i taket och krubban längst fram bestod av levande barn. De kom in i procession och alla dansade och sjöng och det var verkligen stämning. Tänk om vi kunde uppnå samma stämning i alla våra ibland så stela kyrkor.

När julen var över åkte vi tillbaka till Rio igen. Vi skulle ju fira millenniumskiftet där. Det är alltid lite svalare i Juiz de Fora än i Rio, så när vi kommer nedanför bergen, känner man som en vägg slå emot med varmare luft.

Tillbaka i lägenheten tillbringade vi våra dagar som vanligt. Promenader på stranden, sittande på någon bar där ölen är mycket billigare än ett glas juice. Vi tog det lugnt helt enkelt. Då började Eduardo komma och gå som vanligt igen. Erik och jag åkte upp till Kristusstatyn och vi handlade en del på några "marknader". Vi vet ju var man handlar där man inte behöver betala turistpris.

Ibland var Eduardo med oss ibland inte.

Så kom då nyårsafton. Vi var alla förväntansfulla. Vad skulle detta millenniumskifte ställa till med när det gällde datorer i flygplan och på andra ställen? Ingen visste det.  Vad skulle detta nya millennium innebära för var och en av oss?

Någon gick ut och köpte vita blommor till oss alla. Det är tradition att man är helt vitklädd och kastar vita blommor i havet på nyårsnatten. När Erik och jag var ute på någon av våra promenader, såg vi plötsligt en massa militärer, poliser och åter militärer. Vi fattade ingenting förrän efter ett tag. Då kommer presidenten i en lång karavan med militärer och poliser i eskort.

Presidenten och hans familj skulle tillbringa nyårsaftonen alldeles intill "vår" lägenhet. Det var därför de kollade upp allting så noga runt omkring. Det finns ett hus som ligger lite ut i vattnet på Copacabanas norra udde. Där skulle de vara.

När Erik och Daniella tar in mig som gäst i sitt hem måste de lämna uppgifter om vem jag är hos portieren. Det gäller ju alla. Då är det ju lätt att kolla upp vilka som finns i området.

Jag satt på balkongen till lägenheten, den ligger på 8:e våningen och tittade rakt upp emot Kristusstatyn och ner på gatan där det gick ett lämmeltåg av vitklädda människor från tidig eftermiddag till strax före kl 24.00.

Det är en ström av människor som det känns som att den aldrig ska ta slut. "Kan det finnas så många människor, som ska fira på Copacabana" tänkte jag. Det fanns inte ens en enda lucka emellan dem. Vitt, vitt, vitt. Vita kläder och vita blommor i händerna i en oändlig ström. Erik säger att han brukar sitta där och titta på dem varje nyårsafton. Det är en upplevelse bara det.

I lägenheten hade det nu samlats en massa folk. Jag kände inte alla, men det spelar ju ingen roll. Vi hade TV-n på och tittade på andra länders fyrverkerier när klockan slog 24.00 runt om i världen. Inga anmälningar om katastrofer med datorer från någonstans.

En av mina söner ringde från Sverige och önskade oss Gott Nytt År. Sverige låg 3 timmar före oss.

Så blev det dags för oss att gå ut på stranden. Även vi i vita kläder med vita blommor i händerna. Det var bara en halvtimma kvar och jag ångrade att jag inte gått ut tidigare.

Eftersom presidenten firade så nära, så var folket så stela och "fina" och jag vill ju vara där det dansas och sjungs. Jag ville vara längst ner på stranden där det fattigare folket höll till. Där det var trummor och musik. Där de vita blommorna guppar på vågorna i takt till musiken och det är glädjerus.

Jag sa till Erik att jag tänker gå så långt ner jag hinner. Han känner mig så han vet att det inte vore lönt att försöka hindra mig och han vet också att jag vet hur farligt det kan vara. Han sa bara att han stannar där han är, så jag ska hitta honom när jag kommer tillbaka. Men jag visste också att han inte skulle låta mig gå ensam utan skicka någon av vännerna efter mig. Jag kan det där så jag travade iväg. Det var fullpackat med folk, så det gick inte fort och jag hann inte heller så långt ner som jag ville, för Copacabana är lång.

Jag gick så fort jag kunde och då helt plötsligt hör jag ett jubel så enormt och hela himlen upplystes av fyrverkerier. Det var inte litet! Det var Enormt!! Klockan slog 24.00 till år 2000!!!

 Om jag bara kunde beskriva det, men det går inte. Det måste upplevas. Trummorna, dansen, fyrverkerierna utefter hela stranden. Alla dessa vitklädda människor. En del i vita shorts en del i långbyxor. En del i vida kjolar andra i snäva korta sådana.

Då helt plötsligt känner jag en arm läggas runt mina axlar. Jag var på väg att klippa till, livsfarligt, jag vet, men då såg jag vem det var. Det var Eduardo. Han hade följt efter mig. Han la armen om mina axlar och sa att han älskar mig, har alltid gjort och kommer alltid att göra och så frågade han om jag ville gifta mig med honom. Vi var ju fria både han och jag nu, tyckte han.

Säger jag att jag inte blev påverkad av allt detta så ljuger jag. Det har ju alltid funnits något mellan oss, men jag var inte medveten om hur mycket. Han fick inget direkt svar den kvällen, men vi var i lyckorus och hade väldigt festligt och roligt.

Presidentens familj hade kommit ut på "plattformen" framför huset och de vinkade till folket.

Vi stod tillsammans och tittade på fyrverkerierna, kysstes och pratade, skrattade och ja. Vi helt enkelt bara "var". Just där just då. Fyrverkerierna tycktes aldrig ta slut.

Vi var vid vattnet, uppe på stranden. Tittade uppåt, tittade på skådespelet i vattnet.

Sedan gick vi tillbaka till de andra. En del hade spritt ut sig, men Erik satt där han lovat. Som alltid verkligen att lita på. Vi andra var blöta om kläderna. Hade ju varit nere vid vattnet och kastat blommorna och vågorna gick ganska höga. Ingen kunde undgå att bli blöt. Men vad gjorde det?

Så småningom vandrade vi hemåt.

Nu berättade Eduardo för mig varför han supit sig redlöst berusad på sin egen bröllopsnatt. Han hade velat ha mig redan då. Han förstod ju att då var det inte bara jag som var gift, utan även han.

Han berättade också att han planerat frieriet ända sedan han kanske ett halvår tidigare fick veta att jag skulle komma. Det var därför han inte ville komma på julen. Han skulle inte kunnat hålla sig. Han ville att det skulle vara ett storslaget frieri och det må jag säga att det blev det ju.

Vi tog oss lite att äta och Eduardo gick hem till sig.

Så var då den stora frågan öppen. Vi träffades alla dagar jag hade kvar tills jag skulle åka tillbaka till Sverige. Det var kanske ett par veckor. Alla förstod ju att det var något emellan oss och hans mamma var eld och lågor. Hon har alltid gillat mig, så hon ville att det skulle bli vi två. Eduardo och jag var ute på Copacabana på nätterna. Eftersom han är född och uppvuxen där, känner han de allra fattigaste fiskarna där också. Som hans "kvinna" var även jag välkommen, vilket annars skulle varit direkt livsfarligt för en europé som jag. Det stod ju skrivet "turist" i pannan på mig.

De satt och drack något hemkört tror jag. Eftersom jag inte dricker smakade jag inte ens. De satt framför sina båtar och hade näten upphängda och jag såg deras hus. I kvadrat som 4 svenska Baja-Maja. Deras barn var uppe även om klockan så var 02 på morgonen. Kanske ute på stöldturné någonstans.

De hade inga instrument, men de hade frigolit som de trummade på och de sjöng tillsammans med Eduardo kärlekssånger till mig. Orden hittade de på just där just då. Jag kände mig verkligen "speciell". Hela stämningen. Musiken! Kärleken. Eduardo sa till dem att han skulle gifta sig med mig och de visade sin "vördnad" för hans kvinna.

Eduardo sa ofta till mig vid något slags monument på stranden alldeles nära där fiskarna hade sina hem, att "här ska vi gifta oss"! Han ville göra det på stranden. Jag minns inte vilket helgon som fanns i det monumentet, men något var det. Jag tog ju inte allt riktigt så allvarligt att jag kommenterade det.

Eduardo och jag promenerade utmed stranden och han följde mig alltid hem, som sig bör och Erik mötte oss alltid i hallen. Han ville ju se att jag var oskadd och han t.o.m sa till Eduardo att han skulle känna sig som hemma. Med detta menade han att det var ok om han sov över hos oss.

Några dagar tog vi bilen till ett ställe som låg ett antal mil från Rio. Det var någon kompis till någon kompis som hade en båt som körde ut i havet till olika grottor av ädelsten och fina badstränder. Där sov vi över på hotellet. Det var inget turistmål, utan en genuint brasiliansk by. Helt äkta och det blev en oförglömlig resa. Både med bilen och med båten.

Så tillbaka till stan. Nu närmade sig min återresa till Sverige. Under någon vecka nämnde vi inte giftermål över huvud taget först. Han förstod att jag behövde tänka och tänkte gjorde jag. Han sa att han kan stå ut med kylan i Sverige, men han vet inte vad det innebär att flytta till ett annat land med ett annat språk och kultur. Det vet jag. Hur skulle han stå ut utan att simma i sina kära vågor på Copacabana år ut och år in? Hur skulle han stå ut med att inte träffa sina barn varje dag och hur skulle jag stå ut utan att träffa de mina om jag flyttade dit?

Det är inte så lätt att få ihop pengar till resor och han har sina barn där och jag har mina barn och barnbarn här i Sverige. Vi skulle aldrig bli riktigt lyckliga. Ärligt trodde han det, men inte jag. Visst älskar jag honom, men han är mer som en bror för mig och det sa jag till honom också.

Sista dagen hade han klippt sig och gjort sig fin och våra avskedsord var "vi ses". Jag lovade att komma tillbaka, men det har jag till dags datum inte haft tillfälle till.

Jag har ju fortsatt kontakt med Erik och Daniella och även Annabella, så jag vet vad som händer honom och han vet vad som händer i mitt liv, men om vi kommer att träffas någon mer gång står skrivet i stjärnorna.