Igenom bevekad vilja,
igenom utspådda spår
skall skamskändad självsyn skilja
mitt anlete från det hår
som svallar i kallnat fängelse
och lyser den häktesbädd
som endast sett rå förgängelse.
Förlåt mig, om jag är rädd.

Förlåt mig, om jag befläckar
min svartsyn med vit substans,
den kärlek som vekhet gäckar
får aldrig en andra chans.
Det är hårt, det är svårt att andas
när dörrspringans sista ljus
i cellkvällars sandluft förblandas
med ältande tankars brus.
Förlåt mig, om jag förstör dig
på samma sätt som mig själv,
jag önskar, du kände en enda del
av smärtan du menat mig.
Det var väl inte din mening,
det är väl inte ditt fel
att stundom du fann förening
hos honom som ej är hel.
Det är Kärlek, min muntra syster
som smädar en dödfödd dyster.