Ondskan känner inte igen sig själv
i spegeln, den söker inte
någon dörr till sitt tomma hus
Den har klätt sig i en mantel
och rör sig darrande under stjärnor
som förlorat varje glimt av ljus

När den vill sjunga skriker den
av all den smärta som den kvävt
Den förvisas av någon som vi inte känner
och begraver sig i dödens ensamhet