(typ: fornydislag, ett av vikingarnas långt mer än tusenåra versmått) 

Ur Doyens dossié

Steg jag hörde,
tysta, som stegade
av tiden. Stod
Han gjorde, stor,
med Jord och stjärnor,
skimrande himmel
och hisnande Varat
i händer, väldiga.

Mild, av stoft,
Han mänskan spann,
blåste livets
lust, befriande,
andefylld,
i mänskan in;
ock mystisk själ,
stjärneskimrande.

Strålande, om-
svärmad av myllrande
myriader av liv,
stod leende
Människan. Föredömlig.
Magnifik. Av Honom
förelagd att harangera,
vörda varje varelse.

Vind jag är,
fri min flykt,
på väldiga vingar.
Ni mänskor vandra
i mörknande, ökande
öken, obegripliga
Allt ni skänktes –
nu Intet skymtar!

Som får ni föses
fram av silver-
smeder. Av silver-
smeder! – som hamrar
fram Mamons hemska
mörker! Gruvlig
Er gumse tyckes
oss tumlare.

Sett jag har

er hast och svett,

all er odlar-

möda;

ock odlar-
mödans blomstrande
belöning! – som bort
Ni bytt mot silver-
smeders strössel.

Fri jag flyger
på frusande, väldiga
vingar, vinande
av årmiljoners
urgamla visdom.
Sett jag har
oändliga eonen
sträcka sina tumlande

tentakler, stumma
strimmor av tid
ur Intets tomma,
över Jorden – det ljuvligas
gömme i meridianernas
molmande mörkers
ljusblixtrande
zenits ljungar.

Sett jag har
hur gudar stridit,
stupat, glömts.
Såg jag gjorde
eonens sus
de stupade gömma
i glömskan, eonens
oändliga gap.

Som flugan sprattlar
i spindelns nät
sprattlar Ni nu
i Guldets skimmer,
geschvint, som stjärnor
i andetag upphängda,
över eonens tomma,
tysta avgrund.