Jag föddes den sista, så udda blev jämt
Jag har en jumbo befäst vid min själ
Jag led vilsen i världen, och det är än obestämt
Om jag är tiggare narr eller träl
Kan jag nånsin befrias, från känslor jag känt
Skall mitt hjärta få säga farväl
Till en plåga och låga
Till ett rus och ett ljus
Som dina händer så ovarsamt tänt

Det är inte enkelt att leva, för små ideal
Medan världen är skrämmande stor
Var mänska förnedras inför kapital
Ja vi böjer oss mer än vi tror
Kan jag nånsin befrias från tvistiga val
Skall mitt blåställ en dag bli glamour
Som att trona med krona
Som rätt statyett
Ska en trashank få slippa sitt kval

Och jag kanske berusats, och funnit en tröst
I druvor och kvinnornas ros
Jag föddes om våren, men mitt sinne är höst
Och min levnad befläckad av blues
Kan jag nånsin befrias, ifrån denna törst
Kan nån någonsin fylla min dos
Ett tycke förmycke'
Sju tum i en brunn
Och en heder där kvinnan går först

Ja jag föddes den sista, men det blev aldrig jämt
Jag blev udda så vitt dom förstår
Jag är så vilsen i världen, men nu vet jag bestämt
Att gör allt jag kan och förmår
Jag kan aldrig befrias, från dom känslor jag känt
Om mitt hjärta förhoppningsvis slår
Trots en plåga och låga
Trots ett rus och ett ljus
Som dina händer så ovarsamt tänt...