Rösterna ekar, de skriker, de flyger åt olika håll. Jag vet inte vart jag ska springa, börjar få håll, medans de håller koll.

Det är rösterna inuti, som tar mig itu, jag vet inte vad de vill, inte då eller nu. Jag siktade mot stjärnorna, men de var fejk, de var brinnande pappers flygplan som lös upp stan.

De säger att det spelar ingen roll vad jag känner, att de känslorna är inte är det som gör att det bränner. Stirrar in i väggen, medans andra går mot ljuset, jag är ung, men känner mig äldre än jag någonsin kommer bli, för de sista timmarna är snart förbi.

Det är som att stjärnorna var brinnande pappersflygplan som lyste upp stan.