Jag har känt
det här så länge nu
att jag faller
hur jag än gör

det är den där
ständiga otryggheten
den ständiga
hemlösheten
som gör mig illa

som sitter som
en kniv i hjärtat

jag ser lönnarna
och ekarnas gröna lövverk
breda ut sig
ovanför

gråsvarta moln
skyndar fram över
himlen

jag tror det blir regn

jag drömde inatt
att du var här
i en annan gestalt
men nära
och vi höll om
varann så där
som älskande
gör
inte bara pliktskyldigt
utan på riktigt

innerligt
med kärleksfulla armar

I skuggan
av ditt leende
gled jag ur drömmen
och jag tänkte
att själva tillvaron
är mysteriet

som vi fått att förvalta

det är inte förrän vi
anar slutet
på vår resa
som vi förstår
hur förgängligt
allt är
och jag inser
att vi borde närmat oss
varandra mera
sett stränder och soluppgångar
tillsammans

jag såg himlens blåa färg
bortom dina ögons frans



så faller regnet
först kan jag höra varje
droppe som slår mot
trädens lövverk

sen öppnas himlens portar
och jag tänker på hur jag
ska kunna sluta falla

och på
hur omöjligt
det är

att förstå sig på svarta hål




P.G 20190714