Det var en gång en flicka, en förbannelse och inget motgift. Ändå sökte flickan bot för det är det flickor gör i sagor. De lägger sig inte bara ner och låter kroppen kallna och bli jord och ingenting. De tömmer inte hjärnan på substanser och lämnar världen som ett tomt blad för andras sagor.
Även om de gärna vill det.


Så i jakten på frälsning sökte flickan land och rike runt, som hon lärt att prinsessor gör, och där lärde hon att det visst fanns motgift. Men priset var högt och effekten kortvarig.
Ibland, när flickans kropp var så hård tvinnad om en annans att hon tappade all luft så att hjärnan blev ett stackmoln istället för regelrätta rader regn mot fönsterrutor, då spirande mögelblommorna i bröstet tillbaka ned mot roten och lät sig hållas där för ett tag.
Allt som fanns var lugna sockerfyllda andetag


tills hon stod i duschen efteråt och den andra kroppen avdunstade som svettpärlor från hennes.
Det var aldrig en prins och var det det sprang de snabbt tillbaka till att vara huvudpersonen i deras egna sagor. Oftast var de inte heller grodor, nej, allra oftast var de bara pojkar. Utan ord och hjärnor och hjärtan, ville hon säga. Men egentligen bara utan viljor som gick på parallella spår med hennes.


Så vad har vi här... En saga utan konfliktplanering? Utan dramaturgi? Utan lösning?
Javisst. Vi har alla beståndsdelar för att behöva ta till med en deux et machina, och det hade vi gjort också,
om inte den här historien varit verklig.
Allt vi kan göra medans vår prinsessa försätter att ge bort sin kropp till priset av någon annans är att titta på, be till magiska gudmödrar och vättar som uppfyller önskningar och

skriva om det.